En statistisk kartläggning av dimma för Arlanda flygplats

Sammanfattning: Dimma är ett komplext småskaligt väderfenomen som gäckat meteorologerna ända sedan väderprognosernas start och varit en bidragande orsak till att många mist livet inte minst inom flyget. Än idag är prognostisering av dimma mycket svårt i synnerhet strålningsdimma. Studier (COST, 2007) har visat att för att en modell ska kunna fånga formation av dimma krävs det i vissa fall att den skall kunna lösa upp inversionsskikt på 10m.Därtill uppgår osäkerheten i många fall för numeriska modeller vid fastställande av sikten i dimma till 50 %. Då kan en statistisk kartläggning specifikt för varje dimtyp utgöra ett bra komplement till modellerna för att få en uppfattning om exempelvis sikten i dimman. I den här studien användes observationer gjorda med en halvtimmes mellanrum från Arlanda under perioden 1993-07-01 – 2009-11-03.I denna kartläggning identifierades de fyra dimtyperna: strålningsdimma, nederbördsdimma, advektionsdimma samt dimma orsakad av en sänkning av molnbasen till marknivå (molndimma). Här framkom att strålningsdimman var den vanligaste dimtypen (43,6%) och mest frekvent under sommaren och hösten, till skillnad från nederbördsdimma och advektionsdimma som var vanligast under vinterhalvåret. För strålningsdimman fann man också de sämsta siktvärdena följt av molndimma. Det framkom också att frekvensen av de fall där strålningsdimman täcker hela flygplatsen avsevärt minskat sedan början på 2000-talet, detta samtidigt som utbyggnaden av flygplatsen stod klar.Vid studierna av isdimma och vattendimma visade det sig att den lägsta sikten för vattendimmor uppkom då temperaturen och den specifika fuktigheten var som högst. Medan för isdimma fann man de lägsta siktvärdena vid temperaturer runt -20 °C