Kommersiell expropriation-en analys av egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att analysera egendomsskyddet i 2 kap. 18 § RF och i Europakonventionen som blev inkorporerad såsom svensk lag den 1 januari 1995. Expropriation är ett nödvändigt institut för att kunna tillmötesgå de sociala, ekonomiska och miljömässiga hänsyn som finns i ett samhälle. I takt med privatisering och avreglering av samhälleliga angelägenheter har expropriation med kommersiella syften blivit allt vanligare. Med kommersiell expropriation avses i denna uppsats när en privat eller juridisk person får egendom tvångsvis överförd till sin ägo med syfte att använda den i en kommersiell verksamhet med vinstindrivande intressen. För att egendom skall få exproprieras enligt 2 kap. 18 § RF krävs att ett angeläget allmänt intresse tillgodoses. Vad som är ett angeläget allmänt intresse blir i viss utsträckning föremål för politiska värderingar. En expropriation skall även vara proportionerlig, med vilket avses att det råder balans mellan mål och medel och mellan motstående intressen. 2 kap. 18 § RF ger även rätt till ersättning. Enligt artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen krävs för att egendom skall få exproprieras att berövandet tillgodoser ett allmänt intresse. Vad som är ett allmänt intresse lämnas i stort sett till varje enskild stat att bedöma, men berövandet skall vara proportionerligt. Rätt till ersättning ges indirekt av artikel 1 via proportionalitetsprincipen. Det finns enligt min mening anledning att se över den svenska utformningen och tillämpningen av egendomsskyddet. Är gällande rätt tillräckligt rättssäker? Med lite god vilja går det att få de flesta egendomsberövanden att anses vara angelägna allmänna intressen. Därför är det av största betydelse med tydligare riktlinjer avseende vad som faktiskt konstituerar ett sådant. Behov av reform föreligger. Enligt min mening bör det ske med en närmare precision i motiven till RF om vad som utgör ett angeläget allmänt intresse, eller enklare vad som inte är ett. Europadomstolen godtar som huvudregel staternas nationella bedömningar, avseende vad som utgör ett allmänt intresse, och det är därför viktigt att den svenska grundlagen drar upp tydligare riktlinjer för begreppet. Ersättningsnivåerna vid kommersiell expropriation bör enligt min mening vara högre än vid ett ordinärt förfarande. Att en högre ersättning utbetalas kompenserar för det lägre allmänintresset och berövandet blir på så vis mer proportionerligt. Avslutningsvis anser jag att ordalydelsen i 2 kap. 18 § andra stycket RF, avseende ersättning vid rådighetsinskränkningar, bör ändras så att den uttryckligen motsvarar motiven.