Behovet av en rättssäker riskbedömning

Sammanfattning: När föräldrar till barn i vårt samhälle blir oense och inte på egen hand kan lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge träder vår rättsliga reglering in för att reda ut den konflikt som råder. Regleringen avseende vårdnad, boende och umgänge finns i 6 kap. FB. När en konflikt mellan föräldrar presenteras för socialnämnden eller tas upp i allmän domstol fyller de civilrättsliga reglerna kring vårdnad, boende och umgänge, vid sidan av en konfliktlösande funktion, en kontrollfunktion. Denna kontrollfunktion innebär att socialnämnden eller domstolen skall se till att alla beslut om vårdnad, boende och umgänge är förenliga med barnets bästa, som tar utgångspunkt i 6 kap. 2a § FB. När socialnämnden eller domstolen utröner vad som är till barnets bästa skall de fästa avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen far illa. För att en potentiell risk skall uteslutas måste en riskbedömning göras. Riskbedömningen ges lagstöd i 6 kap. 2 a § andra stycket första meningen FB. För att barnets bästa skall vara för handen måste även barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrar, barnets vilja samt barnets behov av trygghet beaktas. Syftet med denna uppsats är att, genom den rättsdogmatiska metoden, analysera riskbedömningar i mål om vårdnad, boende och umgänge. De frågeställningar som ges svar på är hur riskbedömningarna görs, vad som är syftet med riskbedömningarna, om en konstaterad risk är den tyngst vägande faktorn när barnets bästa skall utrönas, samt huruvida riskbedömningarna är rättssäkra eller om de bör reformeras. Svaren på dessa frågeställningar har främst sökts i våra rättskällor då jag arbetat med dessa utefter rättskälleläran. Det finns i nuläget ingen utarbetad standardiserad metod för hur en riskbedömning skall göras. I regel gör dock socialnämnden eller domstolen en riskbedömning i två steg. I första steget identifierar socialnämnden eller domstolen huruvida det förelegat någon riskfaktor i barnets vardag. Om en riskfaktor utretts och bevisats går socialnämnden eller domstolen vidare till steg två i bedömningen och avgör vilken grad av risk riskfaktorerna utgör för det enskilda barnet. Riskfaktorn eller riskfaktorerna skall prövas i relation till bevistemat en framtida skada. Om en risk för barnet kan konstateras är huvudregeln att vårdnad, boende och umgänge inte skall tilldömas den förälder som innebär en risk för barnet. Riskbedömningar i mål om vårdnad, boende och umgänge har ett preventivt skyddssyfte och ger samhället en chans att ta ansvar för barns uppväxtförhållanden. Barn har rätt att växa upp med båda sina föräldrar och att leva med sin familj. Riskbedömningar i mål om vårdnad, boende och umgänge avgör dock när denna rättighet får begränsas till skydd för barnet. När domstolen slutligen gör en bedömning av barnets bästa är samtliga parametrar, som barnets bästa inbegriper, av stor vikt. Det finns inget tydligt svar på huruvida en konstaterad risk väger tyngre än de övriga bedömningspunkterna. Praxis, internationell lagstiftning och doktrin talar dock för en tolkning som innebär att riskbedömningen trumfar, eller bör trumfa, övriga parametrar som barnets bästa inbegriper. När det kommer till huruvida riskbedömningen är att anse som rättssäker eller inte kan det konstateras att denna lagtekniskt, utifrån min tolkning av rättssäkerhetsbegreppet, ger sken av att vara formellt och materiellt rättssäker. Ser man till hur riskbedömningen fungerar i praktiken finns det dock vissa rättssäkerhetsbrister. Det finns ett stort behov av en standardiserad metod för hur riskbedömningarna skall göras. Det finns också ett behov av mer prejudicerande praxis som behandlar riskbedömningar. Slutligen bör utredningsstandareden, för hur noga socialnämnden och domstolen skall undersöka om riskfaktorer finns, specificeras.