Förordnade ställföreträdare - säkerställs ett kvalificerat utförande? : Rättsutredning av behörighets- och kvalifikationskraven samt tillsynen av förordnade ställföreträdare

Sammanfattning: Då en person har en nedsatt förmåga att fatta beslut om de egna ekonomiska angelägenheterna, med andra ord utföra rättshandlingar, kan det naturligt nog medföra problem både för denne själv och för det omgivande samhället. Förmyndarskapsrätten har upprättats för att ge skydd åt dessa personer som exempelvis kan vara psykiskt eller fysiskt sjuka, äldre personer eller underåriga. I enlighet med de förmyndarskapsrättsliga bestämmelserna i föräldrabalken, skall förmyndare förvalta den omyndiges tillgångar och företräda denne i angelägenheter som har samband med tillgångarna. För myndiga personer kan en god man eller förvaltare förordnas att bevaka den enskildes rätt, förvalta tillgångar och sörja för dennes person. Ställföreträdarna fyller en väldigt viktig funktion i dagens samhälle och blir allt fler till antalet. Både godmanskap, men i synnerhet förvaltarskap, har ökat markant i flertalet av landets kommuner. I början av 2000-talet fanns det ca 51 400 godmanskap och 4 800 förvaltarskap i landet, men statistik visar en betydande procentuell ökning. Många samhällsförändringar har bidragit till det ökade behovet av ställföreträdarskap. Exempelvis får inte anställda inom vård och omsorg hantera de hjälpbehövandes tillgångar som tidigare var vanligt och den hjälpbehövandes anhöriga bor allt oftare på längre geografiskt avstånd från denne. Förändringar inom psykiatrin har också skapat en ny behovsgrupp. Den tekniska utvecklingen och det ökade informationsflödet i samhället har också medfört att allt fler människor fått problem med att uppfylla de krav som dagligen ställs på oss. Till följd av de komplicerade sammansättningar av uppgifter och ansvar som ett ställföreträdarskap i dag kan innebära, är lagstiftningens behörighets- och kvalifikationskrav, tillsammans med bestämmelserna om tillsynen över utförandet väldigt viktiga. Syftet med denna uppsats är främst att redogöra för lagstiftningen avseende förordnade förmyndare, gode män och förvaltare och de kvalifikations- och behörighetskrav som ställs på dessa. Uppsatsen redogör även för tillsynen utförd av överförmyndarna och länsstyrelsen. I uppsatsens näst sista kapitel diskuteras och analyseras huruvida lagstiftningen kan anses vara i reformbehov eller om den är tillräcklig för att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Då uppsatsen är en juridisk framställning har rättsdogmatisk metod använts för att besvara frågeställningarna. Vidare har även en intervju genomförts, med en verksam jurist inom överförmyndarnämnden. Detta för att inhämta ytterligare underlag till analysen och för att utreda huruvida det finns interna föreskrifter för tillsynen och bedömningen av om en person är kvalificerad nog att förordnas. Av uppsatsen framgår att uppgifterna som dagens ställföreträdarskap innebär ställer ett högre krav på kompetens. Bestämmelsen om vilka krav som fordras är dock omodern både till ordval och ur lagtekniskt hänseende. Rekvisiten är mycket generellt utformade, vilket medför en varierande bedömning beroende av beslutsfattaren, som i sin tur kan innebära en betydande risk för den hjälpbehövande. Lagstiftaren bör därför överväga en ändring av bestämmelsen. Beträffande tillsynslagstiftningen och specifikt den granskning överförmyndarna och länsstyrelsen skall utföra, får den med något undantag anses ge goda förutsättningar för en kompetent granskare att uppnå ett rättssäkert ställföreträdarskap. Bristerna i tillsynen avser i stället det tillsättningsförfarande varigenom överförmyndaren utses och den avsaknad av kompetenskrav som föreligger i lagstiftningen, vilket får som följd att övriga tillsynsbestämmelser inte fyller sin funktion. Lagstiftningen avseende kvalifikations- och behörighetsgrunderna samt tillsynen får sammantaget därför anses vara i reformbehov, då den inte uppnår ändamålet med ett rättssäkert ställföreträdarskap.