Tillsammans är man smartare : Hur lärare på högstadiet arbetar med att utveckla elevers samarbetsförmåga

Sammanfattning: I denna studie undersöks hur sex lärare i svenska på högstadiet arbetar med att utveckla elevers samarbetsförmåga. Då denna förmåga inte betygsätts men poängteras som viktig i läroplanerna är det av vikt att se hur arbetet med förmågan fortgår. Resultaten har fåtts fram genom kvalitativa intervjuer. De har sedan analyserats med hjälp av Meads responsteori samt Lewins fält- och kanalteori. I resultatet framkommer att lärarna anser ett givande och tagande, samt en förståelse för att flera är smartare än en, som viktiga aspekter av samarbete. Lärarnas metoder för att få eleverna att samarbeta skiljer sig åt, men de anser alla en god samarbetsförmåga vara av stor betydelse. Tidsbrist och press att betygsätta pekas ut som hindrande faktorer för att göra det som önskas i fråga om samarbete, både med kollegor och eleverna emellan. Slutsatsen som dras är att lärarna behöver få mer tid att arbeta med samarbetsförmåga, antingen i lärarutbildningen eller i deras dagliga verksamhet. Om denna tid inte avsätts signaleras till både lärare och elever att förmågan inte är av lika stor vikt som andra aspekter av undervisningen. Då förmågan poängteras som avgörande för framgång och välmående av både EU, tidigare forskning, läroplaner och informanterna, är det av största vikt att lärarna får denna tid.