Stat, straff och sanktionsavgifter - särskilt om de svenska miljösanktionsavgifterna

Sammanfattning: I en strävan efter att göra brottsbekämpningen mer effektiv har miljösanktionsavgifter kommit att bli allt vanligare på miljörättens område. Kravet på effektivitet är inte alltid lätt att förena med kravet på rättssäkerhet. Sanktionsavgifternas framväxt som respons på den ökade brottsligheten riskerar att leda till att tidigare straffrättsliga principer och rättssäkerhetsgarantier utvidgas allt mer eller rent av frångås. Miljösanktionsavgifterna regleras i Miljöbalkens 30 kapitel, bl.a. genom att skilja dem åt från de straffbestämmelser som regleras i 29:e kapitlet anses miljösanktionsavgifter formellt sett inte utgöra straff. Hur man väljer att se på sanktionsavgifter får betydelse för vilka krav på rättssäkerhet som kan ställas på tillämpningen av sanktionsavgifterna. I domstolsavgöranden, förarbeten och i doktrin har det framhållits att sanktionsavgifternas delar vissa gemensamma drag med straffrättsliga bestämmelser. På grund av avgifternas straffrättsliga karaktär bör således de regler om rättssäkerhet som återfinns i Europakonventionen respekteras vid användandet av miljösanktionsavgifter. Trots detta står det klart att de svenska myndigheterna stundtals misslyckas med att följa de rättsliga krav som förordas i konventionen. Med hänsyn till de krav som anges i konventionen finns det anledning att ifrågasätta den ökade användningen av miljösanktionsavgifter i Sverige. En artikel som är värd att nämna i sammanhanget och som har betydelse för användandet av sanktionsavgifter är artikel 6 i Europakonventionen. I artikel 6.2 anges att var och en som anklagas för brott ska betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagligen har fastställts. I doktrin har även argument framförts som pekar på miljöstraffrättens oförmåga att minska den negativa påverkan på miljön, vilket föranlett diskussioner om att straffrätten därigenom hotas av en legitimitetskris. Därför blir det även relevant att i sammanhanget belysa andra medel än de rent straffrättsliga för att förhindra den inflation som tycks ske inom straffrättstillämpningen. I diskussionen om straff kontra avgift aktualiseras även frågor om straffets moralbildande funktion och rent psykologiska aspekter. Ett första syfte med föreliggande uppsats har varit att ta ställning till om, och i så fall på vilka grunder, som påförandet av miljösanktionsavgift kan likställas med en brottsanklagelse enligt Europakonventionen och vilka rättssäkerhetsgarantier som i så fall bör beaktas. Ett andra syfte har varit att studera de eventuella konflikter som kan uppstå genom svenska myndigheters hantering av miljösanktionsavgifter i förhållande till de regler för rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättighetsgarantier som återfinns i konventionen. Att åskådliggöra aktuella exempel som påvisar sådana konflikter har varit möjligt genom en omfattande granskning som Centrum för rättvisa lät göra 2013. Jag medverkade själv i denna genom att granska samtliga beslut som fattats gällande miljösanktionsavgifter under perioden januari– juni 2013. Miljösanktionsavgifter tillämpas inom ett stort område på olika nivåer. Kraven på att vidta förebyggande åtgärder gäller för samtliga som vidtar sådana åtgärder som är av betydelse för miljöbalkens syfte. Miljöbalkens vida tillämpningsområde innebär således att miljösanktionsavgifter påförs såväl myndigheter, privatpersoner och näringsidkare. I uppsatsen har det visats att ett klart effektivitetstänkande styr den svenska utvecklingen och tillämpningen av miljösanktionsavgifter. Det har även framgått att viktiga rättsprinciper riskerar att åsidosättas vid en sådan tillämpning, och att det är av största vikt att bruket av miljösanktionsavgifter kan ske i harmoni med övrig lagstiftning.