Uppsåt och skuld

Sammanfattning: Uppsatsen diskuterar det tre uppsåtsformerna eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov, likgiltighetsuppsåt och kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Syftet är att jämföra dessa uppsåtsformer ur ett skuldperspektiv och undersöka vilken uppsåtsform som är bäst lämpad att användas som gräns för det personliga ansvaret. Uppsåtet är en viktig del av det svenska brottsbegreppet. För att ansvar ska kunna dömas ut ska gärningsmannens uppsåt ska täcka de objektiva brottsrekvisiten. Uppsåtet avgränsar alltså det kriminaliserade området och definierar det personliga ansvaret. Hur den nedre gränsen för uppsåt är konstruerad och på vilka grunder en gärningsman beläggs med skuld för sina gärningar är en viktig del av straffrätten. Av tradition har denna nedre gräns definierats av en viljebaserad uppsåtsform i Sverige. Detta följer av att det klander som följer på en fällande dom härleds från uppsåtet. Den som handlat uppsåtligt har också handlat klandervärt och så att säga förtjänat den stigmatisering som följer på en fällande dom. En viljebaserad uppsåtsform tar hänsyn till det moraliska föreställningar vi har om vad skuld är. Den som döms till ansvar för sina handlingar anses ha utfört den brottsliga gärningen medvetet och det är denna onda vilja som straffas av samhället. Men att basera en uppsåtsform på gärningsmannens vilja är inte oproblematiskt. Vilja går inte att bevisa vilket innebär att en viljebaserad uppsåtsform kräver det omöjliga av domstolen. Uppsåtets nedre gräns definierades under lång tid av det viljebaserade eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov. Domstolen ska avgöra hur den åtalade skulle ha ställt sig till gärningen om han varit säker på att den brottsliga effekten skulle inträffa. Om gärningsmannen trots säker vetskap om effektens inträffande skulle ha utfört gärningen eller om han var likgiltig inför effektens förverkligande föreligger uppsåt. Uppsåtsformen utsattes för hård kritik. Framförallt vad gäller bristen på gärningsrelevans och för sin komplicerade konstruktion. Undersökningar visar att det eventuella uppsåtet tillämpades mer eller mindre godtyckligt i domstol. Det eventuella uppsåtet kan också leda till resultat som är svåra att förstå för allmänheten. För att utreda uppsåtsfrågan tillsattes en utredning som presenterade sitt resultat i betänkandet SOU 1996:185, Straffansvarets gränser. Utredningen diskuterar det två starkaste alternativen till det eventuella uppsåtet, sannolikhetsuppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Man valde att rekommendera att svensk rätt ska gå över till ett insiktsbaserat sannolikhetsuppsåt. Bland annat på grund av att uppsåtsformen saknar viljebedömning. Enkelt uttryckt kräver det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet att gärningsmannen har insikt om sannolikhetsgraden för att det brottsliga resultatet ska inträffa. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet är enkelt och logiskt konstruerat. Fokus ligger på gärningen vilket ger ett modernt rättpolitiskt resultat och eftersom uppsåtsformen inte kräver det omöjliga av domstolen, en bedömning av gärningsmannens vilja, är sannolikhetsuppsåtet ett enkelt och rättssäkert sätt att avgränsa det kriminaliserade området. Men avsaknaden av viljebedömning leder till att uppsåtsformen inte överensstämmer med vad vi i allmänhet anser vara moralisk skuld. Sannolikhetsuppsåtet straffar den som har insikt om risken för den brottsliga effekten, inte den som vill att den brottsliga effekten ska inträffa. Utredningen menar att det klander som följer på en fällande dom härleds ifrån att gärningen är kriminaliserad och att uppsåtet endast är ett medel för att bestämma vem som ska beläggas med klander, inte att det är uppsåtet i sig som belägger en skyldig gärningsman med skuld. Det är inte lagstiftaren som bestämmer hur uppsåtsbegreppet ska definieras i svensk rätt. Det ska istället utvecklas i doktrin och rättspraxis. Kritiken mot det eventuella uppsåtet och Straffansvarsutredningens betänkande startade en intensiv debatt och Högsta domstolen ersatte det eventuella uppsåtet med ett likgiltighetsuppsåt i NJA 2004 s. 176. Likgiltighetsuppsåtet är konstruerat för att åtgärda det bristerna i gärningsrelevans och rättssäkerhet det eventuella uppsåtet är behäftat med. Kravet på gärningsrelevans ger också likgiltighetsuppsåtet ett resultat som stämmer bättre överens med dagens rättpolitiska läge. Vid tillämpning är det är inte fråga om likgiltighet i allmänhet utan det är gärningsmannens attityd inför den brottsliga effekten som ska bedömas. Uppsåtsformen är en mer rättssäker lösning för uppsåtets nedre gräns än det eventuella uppsåtet. Det är också i teorin tydligare i sin konstruktion och torde vara lättare att tillämpa. Men risken för godtycklig tillämpning kvarstår. Av det tre uppsåtsformerna är det klart att det eventuella uppsåtet inte klarar av att på ett rättssäkert och tydligt sätt fullgöra uppgiften att avgränsa det kriminaliserade området. Den förändring mot ett mer modernt uppsåt med fokusering på gärningen som likgiltighetsuppsåtet innebär var nödvändig. Likgiltighetsuppsåtet fördelar också mer säkert bevisad skuld tack vare gärningsrelevansen vilket leder till att det klander en skyldig gärningsman beläggs med är starkare. Uppsåtsformen följer också den traditionella linjen i svensk rätt med vilja som den avgörande faktorn för om uppsåt föreligger eller inte. Men den komplicerade konstruktionen gör det svårt att förstå för den som saknar juridisk utbildning. Det kvalificerade sannolikhetsuppsåtet är betydligt enklare att både förstå och tillämpa. Gränsen mellan vad som är straffbart och vad som inte är straffbart beteende är tydlig och uppsåtsformen ger förutsägbara resultat vid tillämpning. Sannolikhetsuppsåtet kan på ett tydligt och säkert sätt belägga en gärningsman med klander för sina handlingar. Detta gör uppsåtsformen till den uppsåtsform till det mest rättssäkra alternativet för uppsåtets nedre gräns. Då det klander vi vill belägga gärningsmannen med kan härledas ifrån brottskatalogen finns det ingen anledning att hålla fast vid vilja som den avgörande faktorn för uppsåt, varken ur ett juridiskt eller moraliskt perspektiv. I synnerhet inte som vilja är omöjligt att bevisa. Det torde snarare vara omoraliskt att hålla fast vid ett krav på viljebedömning då det finns mer rättssäkra alternativ för att avgöra vem som ska straffas och vem som ska gå fri från straff.