Hinder vad beträffar patienters mobilisering efter höftfrakturer

Sammanfattning: Bakgrund: Höftfrakturer är den vanligaste typen av fraktur för personer över 80 år, förekomsten är över 18 000 per år i Sverige. Flertalet studier visar brister i mobiliseringen postoperativt och att patienter därmed är stillasittande i flertalet av dygnets timmar. Äldre personer med en höftfraktur tenderar att vara i beroendeställning till andra, t.ex. vårdpersonal varpå ett bra samspel måste finnas för att gemensamt arbeta med patientens fortsatta rehabilitering. Syfte: Syftet var att belysa vad som hindrar patienters mobilisering efter en höftfraktur. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ design baserad på tio studier. Resultat: Det identifierades tre huvudteman; patienten själv som motgång, att vara i beroende av andra samt miljöfaktorn. Det finns ett flertal aspekter på hur mobilisering hindras. Patienten själv ansåg oftast att de hade egna fysiska och psykiska problem, såsom brist på motivation, trötthet och smärta. Patienterna uttryckte oro och ångest över att de var i beroende av andra för att kunna göra förflyttningar. Miljön de befann sig i uppgavs som en stor betydelse, då det fanns stora variationer av t.ex. utrymme att röra sig på samt vilket utbud av hjälpmedel som fanns. Konklusion: Det är identifierat att mobilisering kan försenas eller utebli på grund av flera bidragande faktorer. Brist på att ge information, motivera patienten, ge adekvat smärtlindring och samordna med andra yrkeskategorier brister i arbetet med patientens mobilisering. Sjuksköterskan måste kunna se patienten ur ett holistiskt synsätt för att främja dennes hälsa på bästa möjliga sätt. Nyckelord: Patient, höftfraktur, mobilisering, hinder, litteraturstudie