Barn som bevittnat våld i nära relation - brottsoffer, men inte målsägande

Sammanfattning: I Sverige har inte barn som bevittnat våld i nära relation målsägandestatus, d.v.s. straffrättslig status som brottsoffer, något som kritiserats av FN:s barnkommitté. Ett barn som har bevittnat våld i nära relation ses med dagens svenska reglering däremot som ett brottsoffer i ordets vida betydelse. Detta genom att barnet sedan 2006 har möjlighet att ansöka om s.k. bevittnandeersättning från BrOM. Syftet med bevittnandeersättningen är att bekräfta och visa på allvaret i det barnet utsatts för som en del i en upprättelse. Det finns dock fallgropar kring ersättningen. Bl.a. har visats att dokumentationen kring barnets situation har varit bristfällig, något som lagstiftaren har försökt komma till rätta med genom införandet av nya bestämmelser i FuK. Flertalet organisationer menar dock att dagens reglering inte ger tillräckliga rättigheter och skydd för barn som bevittnat våld i nära relation och förespråkar därför målsägandestatus. De argument lagstiftaren haft för att inte ge målsägandestatus till barn som bevittnat våld är bl.a. att det finns en straffskärpningsregel i BrB. Vid användandet av regeln menar lagstiftaren att det ”brott” som begåtts gentemot barnet beaktas genom att exempelvis faderns brott mot modern anses försvårande när barnet bevittnat det. I rättstillämpningen har framförts att en tillämpning av straffskärpningsregeln, om bevittnandet i sig samtidigt skulle utgöra ett brott mot barnet, skulle resultera i dubbelbestraffning. Lagstiftaren har också menat att lagstiftningsåtgärder inte är en lämplig metod bl.a. med anledning av att dessa fall är svårupptäckta, varför det framfördes en skepticism mot vilken avskräckande effekt en kriminalisering skulle ha. Istället lyftes information och utbildning fram som en bättre väg att gå för att få vuxna att behandla barn med den respekt de har rätt till, och därigenom uppnå en avtagande tolerans mot psykisk misshandel av barn. Att undvika att föra in barnet i en traumatisk rättsprocess mot en närstående har också lyfts fram som argument för att inte ge barnet målsägandestatus. Som motargument och diskussion till dessa argument har bl.a. framförts att upplevelsen av att bevittna våldet ofta likställs med att direkt utsättas för det, men det kan också vara värre för barnet att bevittna våldet än att utsättas för det fysiskt. Detta är något som också lyfts fram i olika utredningar. Ett annat argument är att en målsägandestatus skulle ge barnet tillgång till en särskild företrädare som ska se till barnets bästa och ge stöd under processen. Med en särskild företrädare skulle inte heller en eventuell misstänkt vårdnadshavare kunna neka förhör med barnet, något som kan ske med dagens reglering. Utbildning av aktörer så som polis, domare, åklagare i bemötandefrågor är också en viktig del för att minska den traumatiska upplevelsen hos barnet vid en rättsprocess. Angående den ekonomiska ersättningen så skulle denna istället kunna utges som skadestånd från gärningsmannen, bestämmas av domstolen och därmed vara en naturligare del av processen. Även nivån på ersättning skulle förmodligen öka. En kriminalisering skulle kunna ge en normerande effekt, och det skulle bli tydligare för barn och vuxna att det barnet utsätts för vid bevittnande av våld är fel. Ett sådant klargörande skulle förhoppningsvis också leda till att problem uppdagas i större utsträckning. Detta är även viktigt då barn som bevittnar våld i hemmet också löper större risk att utsättas för fysiskt våld.