Frivillig repatriering : en hållbar lösning, för vem?

Sammanfattning: Krig, konflikter och fattigdom har under en lång tid tvingat afghaner att fly och emigrera från sitt hemland. Uppsatsens fokus ligger på den afghanska flyktingsituationen i grannländerna Iran och Pakistan och hur dessa länder tillsammans med Afghanistan, UNCHR och NGOs ser på flyktingsituationen och vilka lösningsstrategier de anser som mest hållbara. År 2012 skapades ett nytt fyrpartsavtal : Solutions Strategy for Afghan refugees (SSAR) där ”frivillig repatriering" presenteras som den främsta lösningen, vilket innebär att avtalsparterna UNCHR, Iran, Pakistan och Afghanistan arbetar för att främja och underlätta flyktingarnas frivilliga återvändande till Afghanistan. Med en teoretiskt bakgrund av vilka premisser UNHCR presenterar för att ”frivillig repatriering” aktivt ska främjas, ifrågasätter jag ”frivillig repatriering” som den främsta lösningen, genom att med hjälp av Laclaus och Mouffes diskursteori och analys undersöka olika uppfattningar om situationen och alternativa förslag till föredragna lösningar. Resultatet visar att det framkommer två olika diskurser i materialen. Den ena diskursen framförs av NGOs där ”frivillig repatriering” inte anses vara en hållbar lösning då det kan resultera i internflykt på grund av bristande säkerhet i Afghanistan. Den andra diskursen framförs av UNHCR, Iran och Pakistan och representerar ”frivillig repatriering” som den främsta lösningen för alla afghanska flyktingar med argument som att flyktingarna har en vital del i återuppbyggandet av Afghanistan. Afghanska flyktingar likställs i Iran och Pakistans uttalanden med negativa kännetecken som ”börda”, ”kostnad” och ”samhällsproblem”. Detta kan förstås i perspektiv av konstruktionen av ”den andre” som ett ”nationellt symptom” och syndabock att skylla samhälleliga på för att upprätthålla myten om ett problemfritt samhälle Krig, konflikter och fattigdom har under en lång tid tvingat afghaner att fly och emigrera från sitt hemland. Uppsatsens fokus ligger på den afghanska flyktingsituationen i grannländerna Iran och Pakistan och hur dessa länder tillsammans med Afghanistan, UNCHR och NGOs ser på flyktingsituationen och vilka lösningsstrategier de anser som mest hållbara. År 2012 skapades ett nytt fyrpartsavtal : Solutions Strategy for Afghan refugees (SSAR) där ”frivillig repatriering" presenteras som den främsta lösningen, vilket innebär att avtalsparterna UNCHR, Iran, Pakistan och Afghanistan arbetar för att främja och underlätta flyktingarnas frivilliga återvändande till Afghanistan. Med en teoretiskt bakgrund av vilka premisser UNHCR presenterar för att ”frivillig repatriering” aktivt ska främjas, ifrågasätter jag ”frivillig repatriering” som den främsta lösningen, genom att med hjälp av Laclaus och Mouffes diskursteori och analys undersöka olika uppfattningar om situationen och alternativa förslag till föredragna lösningar. Resultatet visar att det framkommer två olika diskurser i materialen. Den ena diskursen framförs av NGOs där ”frivillig repatriering” inte anses vara en hållbar lösning då det kan resultera i internflykt på grund av bristande säkerhet i Afghanistan. Den andra diskursen framförs av UNHCR, Iran och Pakistan och representerar ”frivillig repatriering” som den främsta lösningen för alla afghanska flyktingar med argument som att flyktingarna har en vital del i återuppbyggandet av Afghanistan. Afghanska flyktingar likställs i Iran och Pakistans uttalanden med negativa kännetecken som ”börda”, ”kostnad” och ”samhällsproblem”. Detta kan förstås i perspektiv av konstruktionen av ”den andre” som ett ”nationellt symptom” och syndabock att skylla samhälleliga på för att upprätthålla myten om ett problemfritt samhälle och legitimera en restriktivare flyktingpolitik.