Uppsåtets nedre gräns : Ett slagfält för utvecklingen av det personliga ansvaret inom straffrätten

Sammanfattning: Genom kriminalisering fastslår staten att ett visst beteende är önskvärt eller icke önskvärt.Syftet med detta är repressivt, att förhindra oönskat beteende; att försöka styra medborgarna till att undvika de kriminaliserade, oönskade, handlingarna. Vilket beteende somkriminaliseras är ett kriminalpolitiskt övervägande. Arbetet handlar om det subjektiva inslaget i straffrätten. Utvecklingen av personligt ansvar inom straffrätten har pågått under en längre tid, under inflytande av bland annat etiska diskussioner och den kristna kyrkans läror om skuld. Ett antal större straffrättsliga utredningar tillsattes för att modernisera först straffrätten i 1734 års lag och senare också 1864 års Strafflag. Någon definition av uppsåt (dolus) och oaktsamhet (culpa) infördes dock inte i lagtext, inte heller i Brottsbalken. Definitionerna har i stället utarbetats i doktrin och praxis. Uppsåt är kan sägas vara när gärningsmannen begår en handling som han är medveten om och som han inser konsekvenser, följder och betydelser av. För att uttrycka det på ett mycket vardagligt sätt kan sägas att gärningsmannen gör något med flit, med vilje. Oaktsamhet, å andra sidan, kan förstås som att gärningsmannen inte förstår sin handlings betydelse, men att han borde förstått den. Det relevanta för detta arbete är främst uppsåtet. I modern svensk straffrätt har begreppen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt (med hypotetiskt prov) traditionellt använts. Det eventuella uppsåtet, och därmed sättet på vilket man bestämmer uppsåtets nedre gräns gentemot oaktsamheten, har utsatts för skarp kritik i doktrinen. Kritiken har främst riktat sig mot att begreppet är svåranvänt och riskerar att fokusera på gärningsmannen snarare än på gärningen. År 2002 kom ett avgörande från HD (NJA 2002 s. 449) som skulle bli startskottet på en förändring av den svenska straffrättsliga uppsåtsläran. Domstolen slog, i ett splittrat avgörande, fast att gärningsmannens inställning nu skall bedömas på ett mer individuellt sätt än tidigare och att det bör vara gärningsmannens inställning vid gärningen som avgör. Bland forskare var mottagandet blandat och de flesta menade att rättsläget förblev oklart. År 2004 kom den dom som i efterhand anses vara den viktigaste, nämligen NJA 2004 s. 176. Denna dom var mycket utförligt skriven och rätten var enig i sitt beslut. Dessa två faktorer bidrog tillatt klarlägga vissa av de frågor som rests efter NJA 2002 s. 449. Utifrån HD:s resonemang iNJA 2004 s. 176 är det begreppen insikts-, avsikts- och likgiltighetsuppsåt som skall användas. Det som främst återstår att arbeta med är bevisfrågor; främst vad som kan tillåtas ha betydelse när gärningsmannens inställning skall klarläggas. Slutligen kan konstateras att det är olyckligt att det som kan sägas vara halva straffrätten, den subjektiva delen, inte är lagfäst. En definition i lagtext skulle på intet sätt lösa alla demateriella definitions- och gränsdragningsproblem som idag uppstår men skulle förhoppningsvis lösa en del av dem. Det skulle också vara ett steg mot att bättre uppfylla legalitetsprincipen, i vart fall i formell bemärkelse.