Den allmänna fordringspreskriptionen - Något om tillkomstbegreppet i 2 § preskriptionslagen

Sammanfattning: Denna uppsats ämnar behandlar tillkomstbegreppet i 2 § PL. Att en fordran preskriberas innebär enligt PL att borgenären förlorar sin rätt till betalning. Skulden som sådan lever kvar och kan i vissa fall användas till kvittning. Skulle gäldenären betala trots att fordringen är preskriberad kan han inte kräva tillbaka betalningen. En fordran preskriberas enligt huvudregeln tio år efter dess uppkomst. Undantaget är konsumentfordringar som preskriberas tre år efter deras uppkomst. Preskriptionstiden kan förlängas om endera av parterna bryter preskriptionstiden i enlighet med 5 § PL. I uppsatsen görs inledningsvis en historisk genomgång av preskriptionslagstiftningen, från 1600-tal till nutid, med fokus på utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstid. Det kan därvid konstateras att det finns en huvudregel som slår fast att en fordran skall anses uppkommen den dag då avtalet den grundas på ingicks. Detta gäller även för villkorade fordringar och fordringar som inte förfallit till betalning eller där villkoret ännu inte uppfyllts. Denna utgångspunkt har i doktrin preciseras i det första rättsfaktumets princip. För en utförligare beskrivning se kap 3.2.2 Efter historiken ges en kort översikt över den allmänna fordringspreskriptionen såsom den regleras i preskriptionslagen. Preskriptionslagen är ingen lätt lag att tillämpa och följaktligen finns det gott om prejudikat på området. Jag har utvalt ett antal representativa rättsfall som refereras och analyseras efter genomgången de svenska preskriptionsreglerna. Vid analysen framkommer att praxis stödjer stöder tillämpningen av det första rättsfaktumets princip. Men det kan också konstateras att praxis uppvisar fall då utgångspunkten för preskriptionstiden flyttats fram till än senare tidpunkt än avtalsdagen. Gemensamt för dessa fall är att de gäller fordringar på skadestånd i perdurerande förklara termen kort avtalsförhållanden, det vill säga avtalsförhållanden där parterna löpande utför prestationer till skillnad från ett köp där det endast presteras vid själva transaktionen. Allra tydligast framgår detta av NJA 1987 s. 243 där HD även tillhandahåller en beskrivning av de fall då man kan avvika från det första rättsfaktumets princip. Dessa fall karakteriseras av att de gäller fordringar som uppstår inom perdurerande kontraktuella relationer. Ytterligare en förutsättning har varit att borgenären inte haft anledning att anta att fordringen skulle behöva uppstå. Utifrån dessa rättsfall kan, inte helt okontroversiellt, en undantagsregel skönjas. En regel med innebörden att preskriptionstiden för vissa inomobligatoriska fordringar i perdurerande avtalsförhållande räknas från den dag de uppkom och inte tio år från dagen då huvudavtalset ingicksdagen.