En svensk kodifikationsstrid? En komparativ studie av det svenska civillagförslaget år 1826

Sammanfattning: Användandet av s.k. kodifikationer som lagstiftningsmodell växte i popularitet som tydligast från och med upplysningstiden. Kodifikationen ämnar ge en fullständig, systematisk och tydlig bild av lagen. Modellen användes av flertalet framväxande nationalstater i 1800-talets Europa, där kodifikationen förstärkte och legitimerade centralstyret. I Sverige uppmärksammades behovet av en reformerad civillagstiftning i samband med författandet av RF 1809. Den existerande lagen från år 1734 ansågs vara obsolet och bristfällig. I teorin skulle en kodifikation kunna råda bot på dessa svagheter och enligt den framväxande liberalismen markera övergången till ett individfokuserat samhälle. En liknande otillfredsställdhet med rättsläget fanns i de tyska staterna, som var splittrade efter tysk-romerska rikets fall. År 1814 ägde den s.k. kodifikationsstriden rum, där idén om en alltysk lag mötte kraftigt motstånd från konservatismen, som lyckades hejda förslaget under flera decennier. De konservativa strömningarna gav upphov till ett eko i Sverige. Syftet med uppsatsen är att undersöka om den svenska debatten kring det civillagförslag som skrevs kan beskrivas som en svensk kodifikationsstrid. Vid debattiden var liberalismen och konservatismen varandras motsatser i frågan om det framtida samhället, vilket avspeglades på civillagförslaget och dess remissyttrande. Den liberala lagkommittén verkade genom sitt borgerliga lagförslag för avskaffandet av ståndssamhället genom att emancipera individen från staten och söka realisera konstitutionens upplysningsanda, vilket från den laggranskande Högsta domstolen med konservatism, av rädsla för en radikal samhällsordning med ett försvagat bondestånd genom ståndsupplösningen. 1734 års lag bestod i slutändan på bekostnad av normativ och jämlik lag i en era av förändring, där kontinuitet nog ironiskt blev den stora vinnaren.