Utformningen av sanktionssystemet vid varumärkesintrång : En reparativ eller preventiv funktion?

Sammanfattning: Varumärkesrätten är i ständig utveckling, i och med att nya behov på marknaden uppstår kan allt mer också utgöra ett varumärke. Till följd av att nya varumärken uppstår och därmed även ny teknik, ökar också möjligheten att göra varumärkesintrång. Sanktionera inom varumärkesrätten blir allt viktigare och detta faktum motiverar uppsatsens undersökningsobjekt. Uppsatsens mening är att få en utökad förståelse för hur sanktionssystemet fungerar, men också huruvida varumärkesrättens sanktionssystem uppfyller en reparativ eller preventiv funktion. I och med det nya Varumärkesdirektivet (2015/2436) och att kravet på grafisk återgivning blivit mer teknikneutral så kan allt som uppfyller kraven för varumärkesregistrering utgöra ett varumärke. Uppsatsen ska därmed söka klargöra vad det nya varumärkesdirektivet (2015/2436) kommer innebära gällande sanktioner vid skyddade varumärken.   För att ett varumärkesintrång ska anse föreligga finns det flera kriterier som det ska tas hänsyn till. För det första så krävs det att varumärkena är förväxlingsbara med varandra, en bedömning ska göras för hur stor varuslagslikhet som finns samt hur stor märkeslikhet som föreligger. Huvudregeln är att både varuslags- och märkeslikhet ska föreligga för att ett varumärkesintrång ska anses ha skett. Det krävs en helhetsbedömning i vart enskilt fall. Sanktionssystemet har till syfte att underlätta för en rättighetsinnehavare att skydda sitt varumärke och även möjlighet att ingripa mot olovligt intrång. Problematiken kring detta tycks inte ligga i att sanktionssystemet är otillräckligt utvecklat. Utan problemet tycks vara att rättighetsinnehavare inte vill utreda intrånget i den omfattning som krävs och att det saknas riktlinjer från tidigare avgöranden. Detta beror på att kostnaderna är allt för höga i förhållande till skadeståndets storlek.  Det finns även en rädsla, från rättighetsinnehavare, för att domstolen utdömer ett otillräckligt skadestånd som innebär att kostnaderna för rättegången utjämnas i och med det låga skadeståndet. Det verkar även föreligga en rädsla hos domstolen att överkompensera den skadelidande. Enligt förarbeten till varumärkeslagen ska påföljderna vid varumärkesintrång både verka reparativ och preventivt. Vad som borde anses vara mest lämpligt för rättighetsinnehavaren är om dessa två kunde kombineras och sammansvetsas bättre. Problemet som kvarstår är att detta inte sker i praktiken utan det är oftast det reparativa syftet som påvisas genom praxis. Det nya varumärkesdirektivet (2015/2436) kommer troligtvis klargöra rättsläget gällande vad som kan utgöra ett varumärke och vad som kan skyddas genom sin ensamrätt. Däremot kommer troligtvis inte direktivet klargöra rättsläget för varumärkesintrångets påföljder. För att skadeståndsbestämmelserna i varumärkeslagen ska fullgöra sitt syfte krävs det en större ansträngning av den skadelidande gällande att presentera underlag. Vidare krävs det fler vägledande avgöranden från domstolen som påvisar skadeståndets syfte.