Vid misstanke om brott mot barn - En studie kring barnets rättsskydd

Sammanfattning: Arbetet handlar om barn som brottsoffer och behandlar barnets rättsskydd vid brottmålsprocessen. Barn som brottsoffer är en särskilt utsatt grupp i samhället, vilken därav har behov av särskilda regler i processen för att erhålla rättsskydd. Syftet med detta arbete är att undersöka barnets rättsskydd i samband med att barn misstänks vara utsatta för våldsbrott genom att redogöra för aktörsskapen och samverkan mellan dessa aktörer i social- och straffrättsliga processer. I arbetet har det visat sig att barn inte har samma förutsättningar som vuxna i rättsprocessen. En anledning är att barnet inte har någon rådande autonomi. Barnet saknar processkapacitet och kan därmed inte själv föra sin talan i rättsprocessen. Detta har åtgärdats genom att barnet har rätt att få tilldelat sig en ställföreträdare (aktör) i rättsprocessen. Det kan vara ett målsägandebiträde, en särskild företrädare eller ett offentligt biträde. Syftet med en ställföreträdare är att stärka brottsoffrets processuella ställning och ta tillvara barnets intressen i målet samt lämna hjälp och stöd. Ett förordnande om en särskild företrädare till barnet skiljer sig åt i förhållande till ett förordnande om ett målsägandebiträde i den bemärkelsen att det i dessa fall är en vårdnadshavare eller någon som står vårdnadshavaren nära som misstänks för brott mot barnet. Ett offentligt biträde förordnas till barnet när barnet är i behov av vård enligt lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Om barnet är under 15 år är det offentliga biträdet även ställföreträdare för barnet. Det offentliga biträdet ska framföra barnets synpunkter vid förhandlingen i domstol. Om biträdet har en annan uppfattning än barnet bör han eller hon med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattningen som bäst tjänar barnets intresse. När ett barn misstänks vara utsatt för brott är det av vikt att myndigheter samverkar. Socialnämnden är den myndighet som är ytterst ansvarig för att samverkan förs. Denna myndighet (aktör) har ett långtgående ansvar för barn och unga som riskerar att fara illa och föräldrarna inte har förmågan att stötta barnen. Sverige har i flera städer på försök infört så kallade barnahus, vilka arbetar med en strukturell samverkan mellan myndigheter. Barnahus har som målsättning att barn som utsatts för brott kommer till en trygg och barnanpassad miljö där det finns polis, åklagare, rättsläkare och socionomer. Barnet behöver därmed inte slussas runt till olika ställen för förhör och undersökning under förundersökningen. I en färdigställd utvärdering av försöksverksamheten finns stöd för att etableringen av barnahus ger en kvalitetshöjning ur ett barnperspektiv. Förundersökning inleds i högre utsträckning i dessa orter och barnen tas emot i en barnanpassad miljö. Barnen kommer till tals genom förhör och undersöks medicinskt. Dessutom blir barnen tilldelade en särskild företrädare i högre utsträckning i de orter där ett barnahus är placerat. Svårigheterna har visat sig vara de regelsystem som reglerar de samverkande myndigheternas verksamheter. I barnahus föreligger två olika regelsystem som har olika karaktärer samt olika sekretessregler att följa vilket i vissa fall kan leda till att det förekommer normkonflikter mellan barnets bästa och en effektiv rättsprocess. Detta har inneburit att den sociala professionen i viss mån uttryckt osäkerhet hur sekretessreglerna ska tolkas och tillämpas vilket i sin tur leder till hinder i samarbetet. Efter en kritisk granskning av gällande rättsregler i fråga om de lämplighetskrav som ställs på de företrädare som förordnas för barnen har jag sett en diskrepans som inte är försvarbar. I lag om särskild företrädare för barn stadgas att den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas. I fråga om målsägarbiträdet och det offentliga biträdet finns däremot inte kraven på kunskap, erfarenheter och personliga egenskaper reglerat i lagtext. Slutsatsen är att jag anser att lagstiftningen bör ändras genom att det i dessa tre lagar får likvärdiga lämplighetskrav gällande de aktörer som företräder barn. I detta lämplighetkrav bör också enligt min uppfattning vara personer som har särskild utbildning rörande barn. Att i framtiden utbilda särskilda barnrättsjurister skulle barnets rättsskydd öka, som ett ytterligare steg i rätt riktning.