En särskild resningsinstans - nödvändig reform för de felaktigt dömdas upprättelse?

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Felaktiga domar sker i både Sverige och andra stater. Detta trots att straffprocessen innehåller starka krav på rättssäkerhet så som oskyldighetspresumtionen och rätten att inte bli lagförd två gånger för samma sak. Den senare principen hänger ihop med regeln om att när en dom inte längre kan överklagas får den rättskraft, innebärande att fallet inte får prövas igen i ny rättegång. Alla ordinära rättsmedel är då uttömda och saken är i princip slutgiltigt avgjord. Detta är ett uttryck för den i svensk rättsordning mycket centrala orubblighetsprincipen. En annan viktig princip inom svensk processrätt är sanningsprincipen. Principens syfte är att till största möjliga utsträckning tillgodose intresset av att sanningen får genomslag i rättskipningen. För att detta ska möjliggöras finns det extraordinära rättsmedlet resning. Beviljad resning innebär att rättskraften hos en lagakraftvunnen dom upphävs och att målet kan prövas på nytt. Den vanligaste grunden för beviljad resning är att nya omständigheter eller bevis framkommer som får den ursprungliga domen att framstå som felaktig. I Sverige beslutar Högsta domstolen om resning, om den ursprungliga domen meddelats av hovrätten. Har domen meddelats av tingsrätten beslutar hovrätten om resning. När Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt år 2006 kom ut med en rapport påstods att det fanns stora brister i det svenska resningsförfarandet, bland annat att den dömde ofta var beroende av ideellt arbetande journalister eller advokater för att få fram nya bevis samt att den som beviljats resning ofta ansökt flera gånger. Vidare ansågs att en del av Högsta domstolens tidigare avslagsbeslut varit rent av felaktiga. Rapporten föreslog, för att råda bot på dessa missförhållanden, att det borde införas en särskild resningsinstans som tar emot ansökningar om resning och bistår den dömde med ytterligare utredning. Sådana särskilda resningsinstanser har införts i Storbritannien och Norge. Dessa myndigheter har befogenheter att tillsätta utredning, granska all bevisning i målet och kan dessutom beordra polismyndigheten att återuppta förundersökningen. Resultatet av dessa reformer har blivit att fler felaktigt dömda än tidigare fått upprättelse genom ny rättegång med helt eller delvis frikännande som utgång. De norska siffrorna är av särskilt häpnadsväckande slag då antalet beviljade resningsansökningar var 163 stycken (13 %) under det nya resningsorganets första sju år. När en person döms för ett brott denne inte begått sker både en individuell tragedi och ett misslyckande för hela rättsväsendet. Trots orubblighetsprincipen betydelse för rättsstaten måste sanningsprincipen segra när principerna kolliderar och systemet med resning som extraordinärt rättsmedel utformas så att möjligheten för felaktigt dömdas upprättelse är så stor som möjlig. Det svenska systemet brister avseende möjligheten till hjälp med utredning då den dömde ofta är beroende av hjälp från privatpersoner och det enda allmänna organ som disponerar utredningsmöjligheterna är åklagarväsendet, den dömdes motpart. Samtidigt visar erfarenheterna från utlandet att de särskilda resningsinstanserna har goda förutsättningar att bistå den dömde med utredningen och fatta korrekta beslut i resningsärendena. För att åtgärda de missförhållanden som finns i det svenska systemet bör således en särskild resningsinstans införas även i Sverige.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)