Samtyckeregleringens vara eller icke vara - Vilka skäl talar för respektive emot en samtyckesbaserad regleringsmodell?

Sammanfattning: Sexuella övergrepp utgör en mycket allvarlig integritetskränkning. För att motarbeta dessa övergrepp krävs ett starkt och välutvecklat straffrättsligt skydd. Som en följd härav har våldtäktslagstiftningen, allt sedan brottsbalkens (BrB) ikraftträdande år 1965, utvecklats till att bli alltmer offercentrerad, inkluderande och avancerad. Det är uppenbart att det rör sig om sena reformer, men icke desto mindre tydligt att rättsväsendet snabbt uppnått de resultat som eftersträvats. Inom loppet av 40 år har våldtäktslagstiftningen gått från att slopa äktenskapsrelaterade våldtäktsbrott som gav mannen rätt att använda våld mot kvinnan, till att bli alltmer könsneutral. Under dessa fyra decennier har olika sexualbrottsrekvisit bytts ut och ersatts med varandra. Således har våldtäktsdefinitionen successivt utvidgats. Genom 1984 års reform av BrB utvidgades våldtäktsbestämmelsen som var reglerad i 6 kap. 1 § 1 st. BrB till att omfatta jämförligt sexuellt umgänge. I samband 1998 års reform av BrB utsträcktes våldtäktsbrottet i samma bestämmelse ytterligare till att avse samlag eller annat sexuellt umgänge som är jämförligt med påtvingat samlag. Reformerna av BrB har fortsatt under de senaste åren. År 2005 gjordes stora ändringar i våldtäktsbestämmelsen. Rekvisitet sexuellt umgänge togs bort och ersattes med begreppet sexuell handling. Även rekvisitet vanmakt slopades och ersattes med lokutionen hjälplöst tillstånd. Efter denna reform av våldtäktsbestämmelsen krävs både tvång och sexuell handling för att våldtäkt ska föreligga enligt lagens mening. Den senaste reformen av BrB ägde rum år 2013 varvid rekvisitet hjälplöst tillstånd i 6 kap. 1 § 2 st. BrB utvidgades till att omfatta personer i en särskilt utsatt situation. Det bakomliggande syftet med dessa reformer har varit, allt sedan BrB:s ikraftträdande, att skydda kvinnans sexuella integritet och självbestämmanderätt. Den nuvarande våldtäktsregleringen i 6 kap. 1 § BrB grundas antingen på tvång eller på otillbörligt utnyttjande vid en särskilt utsatt situation. I tvångsrekvisitet ingår både hot och våld som grund för straffansvar, vilket är lågt ställda krav. Rekvisitet särskilt utsatt situation kan konstitueras av flera omständigheter sammantagna. I takt med utvecklingen av våldtäktslagstiftningen har ett annat omdiskuterat spörsmål varit huruvida Sverige borde införa en samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning. Denna fråga aktualiserades i samband med tillsättandet av 1998 års sexualbrottskommitté, men har återkommit med jämna mellanrum sedan dess. Anledningen är: dels de brister som funnits med de gällande våldtäktsregleringarna och dels lagstiftarens ovilja att införa en samtyckesbaserad regleringsmodell för våldtäktsbrotten. Frågan om samtyckesregleringens vara eller icke vara har blivit en allt hetare angelägenhet efter utslaget i Bulgarienfallet den 4 december år 2003, och svenska rättsvetenskapsmän är inte överens beträffande huruvida Sverige borde införa en våldtäktslagstiftning baserad på samtycke för att leva upp till kraven i EKMR. Olika uppfattningar har förekommit i doktrin, men enligt regeringen står tvångsrekvisitet som grund för straffanasvar för våldtäkt inte i konflikt med EKMR, vilket framgår tydligt om man läser regeringens överväganden i samband med 2005 och 2013 års ändring av BrB. Trots detta har debatten om en samtyckesreglering inte avtagit, tvärtom fortsätter den att pågå. År 2014 tillsattes en ny sexualbrottskommitté betecknad ”ett starkare skydd för den sexuella integriteten”.Vederbörande utredning föreslår införandet av ett frivillighetsrekvisit för våldtäktsbrotten som ett led i en samtyckesreglering. Saken är dock att det redan finns en samtyckesbedömning inbakad i 6 kap. 1 § BrB, vilket framgått av Solariefallet, Tumbafallet och därefter tydligt återspeglats i Stureplansfallet. Dagens våldtäktsreglering är inte sådan att den är resistent mot kritiken som riktas mot den. Det mesta talar för att de brister som finns med dagens gällande våldtäktsreglering kan hanteras inom ramen för samtyckebegreppets struktur. I samma veva finns det emellertid inget som säger att en samtyckesreglering inte skulle kunna vara en godtagbar medelväg – givet att – samtyckebegreppets normativa beskaffenhet beaktas. Slutsatsen blir att en samtyckesreglering i svensk rätt inte är nödvändig men att en sådan reglering likväl kan vara ändamålsenlig under förutsättning att samtyckebegreppets normativa karaktär uppmärksammas.