Koncernintresset - en studie av koncernens plats i svensk rätt

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar koncernens plats i svensk bolagsrätt. Koncernbildning är en vanligt förekommande metod av företagsintegration såväl i Sverige som utomlands. Antalet aktiebolag som har koppling till koncerner är ökande och innefattade redan 1997 var femte svenskt aktiebolag. Aktiebolagslagen (2005:551) utvecklades under en tid då koncerner var ovanliga och vilar således på premisser som generellt inte gäller i dessa förhållanden. Till följd av lagens historiska utveckling ligger teorin om den enskilda juridiska personen som enhet till grund för lagstiftningen. Koncernförhållandet anses på så sätt vara en sammansättning av separata och från varandra skilda rättssubjekt. I realiteten behandlas emellertid koncernen i ekonomiskt hänseende som en integrerad enhet. Moderbolaget utövar ofta styrning över dotterbolagen för att nå de mål som ställs upp för koncernen som helhet. Till följd av detta uppkommer risker framförallt för borgenärer och minoritetsdelägare i dotterbolagen. Med anledning av att dessa risker infriats vid ett antal tillfällen har problematiken kring koncerner uppmärksammats i såväl svensk som europeisk rätt ett flertal gånger. Särskilda regler har tillkommit för att återställa intressebalansen i koncernförhållanden till den i fristående aktiebolag. Något helhetsgrepp på koncernrätten som rättsområde har emellertid inte tagits. Det föreligger således även fortsatt en diskrepans mellan den praktiska och den juridiska behandlingen av koncerner vilket medför luckor i lagstiftningen. Koncernproblematiken kan sammanfattas till att handla om styrning och ansvar i koncernen. Problematiken rör moderbolagets rätt att styra dotterbolaget enligt det övergripande koncernintresset utan att ansvara för dotterbolagets förpliktelser. Det är således ytterst en fråga om gränserna för den juridiska personens rättssubjektivitet och det begränsade personliga ansvaret för aktieägare. Uppsatsens frågeställning kretsar kring ett eventuellt erkännande av koncernen som enhet med ett från de enskilda dotterbolagen fristående intresse. Lagstiftningens historiska utveckling, de motiv som ligger bakom koncernbildning samt ändamålet med lagstiftningen har behandlats för att analysera behovet av ett sådant erkännande. Uppsatsen mynnar ut i slutsatsen att ett förstärkt koncernintresse torde vara ändamålsenligt ur ett rättsekonomiskt perspektiv. Så kan ske direkt genom lagstiftning eller indirekt genom tolkning av styrnings- och ansvarsreglerna i rättstillämpningen. Ett förstärkt koncernintresse innebär en tillnärmning av lagstiftningen till den faktiska användningen av koncernförhållanden som styrmedel, utan att införa långtgående skyddsreglering vilken hämmar den fortsatta koncernbildningen. Ett eventuellt erkännande av koncernintresset föranleder emellertid att lagstiftningen måste ses över. Tolkningen av stora delar av skyddslagstiftningen vilar på premissen att varje bolag har ett eget intresse, vilket i första hand är vägledande för huruvida en åtgärd är tillåten.