Barn i behov av särskilt stöd inom förskolan : Diagnosers betydelse och metoder

Sammanfattning: Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur förskollärare arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt att ta reda på vilka svårigheter barn kan ha och vad som menas med barn i behov av särskilt stöd. Var går gränsen om ett barn är i behov av särskilt stöd? Vilken betydelse har en diagnos för en pedagog?   I undersökningen framgick det att informanterna hade mött olika barn med olika behov som till exempel dövhet, funktionshinder, motoriska svårigheter, språksvårigheter, talsvårigheter, autism, koncentrationssvårigheter, sociala och emotionella svårigheter och ej diagnostiserade barn. Även att två av informanterna ansåg att det inte var nödvändigt med den specialiserade diagnostiseringen.   Tidigare forskning visar på att förskolan i många fall ses som en barnpassnings institution för arbetande vårdnadshavare istället för en plats där barnen kan utveckla sig. Det tas vidare upp den kontroll som pedagogerna har. Andra studier visar att många av de aktiviteter som pågår på förskolan är startade och styrda av barnen och att aktiviteterna som pedagogerna har hand om ofta är dåligt styrda. Det får barnen att specialisera sig på vad de vill göra. Men det kan också segregera barn med särskilda stöd. Det finns ingen direkt lösning på detta problem men samtidigt är det alternativ som kan det mest uppenbara att införa striktare styrning skada formen på förskolan och det rekommenderas istället tydligare riktlinjer på hur förskolan ska arbeta.   Studiens empiri hämtades i två olika kommuner i södra Skåne. Författarnas val för att få svar på sina frågor var genom en enkät studie. Informanterna som deltog i studien var fyra förskollärare och en specialpedagog och har arbetat med barn i behov av särskilt stöd mellan ett - fem år.   En viktig slutsats av undersökningen är att det är alla barn som faller utanför den ”normala” ramen är vad som utmärker barn i behov av särskilt stöd. Att det är samhällets normer som bestämmer vad som menas med ”normalt” eller avvikande när normerna ändras så förändras synen på vad som är ”normalt” eller avvikande. Även att det är barnets behov som bör styra valet av metod och inte tvärtom och det krävs olika metoder för olika barn, alla åtgärdsprogram måste vara individuellt utformade och anpassade till det barnet som man hjälper just för tillfället. Slutligen att det inte är själva diagnosen i sig som är det viktigaste utan istället fokusera sig mer på att kunna hjälpa barnen som är i behov av särskilt stöd. Men om ett barn inte har fått en diagnostisering kan detta leda till det att barnet inte får det behov av särskilt stöd som barnet behöver.