Rätt skala blir inte automatiskt en bra improvisation. : En musikanalytisk studie av fem olika pianosolon spelade av erkända jazzmusiker.

Sammanfattning: Det finns en hel del litteratur som lär ut jazzimprovisation, men få som visar vilka musikaliska strukturer som kan användas för att få det att låta ”jazzigt”. I den här kvalitativa studien utforskas därför likheterna mellan fem olika utvalda jazzimprovisationer i piano. I fokus står improvisationernas musikaliska ”språk” ifråga om musikaliska byggstenar eller strukturer. Forskningsfrågan lyder: Vilka musikaliska ”byggstenar” eller strukturer, har fem olika solon i jazzpiano gemensamt? Syftet med studien är att finna likheter mellan några pianoimprovisationer av kända jazzmusiker. Studien utgår från fenomenologiskt och hermeneutiskt perspektiv. Resultaten visar att de olika musikerna använder sig av en rad olika specifika koncept som de bygger sina jazzimprovisationer på: bluesspråk, side slipping, kromatik och närmandetoner, ackordstoner, reharmonisering, överlagrade ackord och pentatonik. Det fenomen som synes hålla samman dessa koncept är tension and release, som tillsammans med koncepten bidrar till det musikaliska språk som används inom den här delen av jazzgenren. Trots att pianisterna synes bygga sina improvisationer på samma koncept, används dock dessa på så pass varierade sätt, att improvisationerna upplevs som både personliga och kreativa.