En empirisk studie av miljösanktionsavgifterna som styrmedel på kommunal nivå.

Sammanfattning: Miljösanktionsavgift är en administrativ avgift som åläggs vid överträdelser av bestämmelser i miljöbalken. I förarbetena till miljöbalken framhålls vikten av att miljösanktionsavgifterna blir ett effektivt styrmedel och att det blir enklare att utnyttja möjligheten att besluta om miljösanktionsavgift. Kritik har riktats mot tillämpningen av miljösanktionsavgifterna för att de inte används i den omfattning de bör och att systemet ger utrymme för godtycke i rättstillämpningen. Stor del av kritiken har riktats mot den kommunala tillsynen då skillnader föreligger i användningen av miljösanktionsavgifter. Därmed bör ifrågasättas om miljösanktionsavgifterna, enligt lagstiftarens intentioner, är ett effektivt och enkelt styrmedel för att nå en hållbar utveckling. Syftet med uppsatsen är att utvärdera miljösanktionsavgifterna som styrmedel på kommunal nivå genom frågeställningen: Vad beror skillnaderna i den kommunala användningen av miljösanktionsavgifter på? Uppsatsen består av en empirisk undersökning i två delar: En kvantitativ del bestående av en statistisk undersökning av användningen av miljösanktionsavgifter bland Skåne läns kommuner och en kvalitativ del bestående av djupintervjuer med tre tjänstemän från kommuner i Skåne län. Uppsatsen har utkristalliserat främst fyra faktorer som påverkar skillnaderna i användningen av miljösanktionsavgifter. Den första faktorn är kommunernas olika arbetssätt med miljösanktionsavgifterna. Detta är till stor del beroende av att det endast är ett fåtal miljösanktionsavgifter som används frekvent och att det råder skillnader i arbetssätt kring dessa. Arbetssätt förefaller vara beroende av kommunstorlek. Studien visar att kommunstorlek även i övrigt påverkar användningen av miljösanktionsavgifter, speciellt i avseendet att mindre kommuner tar färre beslut om miljösanktionsavgift per kommuninvånare. Den andra faktorn är att åtskilliga av reglerna i förordningen om miljösanktionsavgifter anses av rättstillämparna vara vaga och otydliga. Detta medför ett brett tolkningsutrymme och problem vid tillämpningen. En del av miljösanktionsavgifterna anses vara enkla att tillämpa men reglernas effektivitet bör likväl diskuteras eftersom många företagare begår samma överträdelse vid upprepade tillfällen. Den tredje faktorn är rådande tidsbrist på de kommunala tillsynsmyndigheterna. Tidsbristen är en direkt följd av de kommunala resursfördelningarna. Med anledning av att det främst är tillsynsmyndigheterna som upptäcker miljööverträdelser, innebär tidsbristen ett försämrat miljöarbete. Det kommunala tillsynsansvaret förhindrar därmed miljösanktionsavgifterna som effektivt styrmedel. Den fjärde faktorn är bristande kunskap kring miljösanktionsavgifterna, hos såväl tillämparna som de vilka reglerna om miljösanktionsavgifter riktas emot. Ett styrmedels effektivitet begränsas om det inte finns kunskap om reglerna hos dem som reglerna riktas emot. I tillsynsarbetet är det av betydelse att rättstillämparen har kunskap om och systematiskt använder miljösanktionsavgifterna, annars urholkas dess syfte som styrmedel. Studien visar att den nationella samordningen av kommunernas tillämpning av miljösanktionsavgifterna brister, vilket medför skillnader i den kommunala användningen av miljösanktionsavgifter. Detta påverkar miljösanktionsavgifternas rättssäkerhet och dess lämplighet som styrmedel. Uppsatsens slutsats är att miljösanktionsavgifterna i teorin är ett effektivt styrmedel men till följd av redovisade brister bidrar miljösanktionsavgifterna istället till det miljörättsliga genomförandeunderskottet. Detta är i hög grad beroende av det kommunala tillsynsansvaret. Att beslutade styrmedel tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner är lika essentiellt i arbetet för en hållbar utveckling, allmänhetens tilltro till rättssystemet, företagens konkurrensneutralitet och rätt till likabehandling. För att miljösanktionsavgifterna ska vara ett effektivt styrmedel bör de reformeras och det kommunala tillsynsansvaret övervägas mot ett statligt tillsynsansvar.