Att våga, vilja och kunna; mimesis och känslan av ett själv : en vetenskaplig essä om att stödja barns bildskapande utveckling i förskolan

Sammanfattning: Uppsatsen handlar om hur jag utifrån två självupplevda berättelser ur förskolans verksamhet bättre kan förstå barns känsla av ett själv och vilken roll den spelar vid deras utvecklande av bildskapande i förskolan. Jag får genom den essäistiska processen syn på vad det är det jag upplever som dilemma i mina två inledande berättelser. Det handlar om min förförståelse av det i förskolan så ofta benämnda begreppet självkänsla samt om hur jag genom applicerandet av Aristoteles mimesis-begrepp på mina berättelser söker nå en ökad förståelse av barns känsla av ett själv för att bättre kunna stödja utvecklandet av deras bildskapande. Essäns reflekterande del har två avsnitt. Först gör jag först en komprimerad historisk tillbakablick på området affektteori för att söka en ökad förståelse av förskolans självkänslabegrepp. Genom att sedan lämna självkänsla därhän och istället applicera begreppen självbild, självvärdering och self-efficacy på mina inledande bilder ur verkligheten förändras min syn på vad barns känsla av ett själv i förskolans verksamhet kan vara. Även min förståelse av hur jag som pedagog kan stödja barnen i denna känsla, för att deras bildskapande utveckling skall stärkas förändras. I den andra delen av mina reflektioner söker jag med hjälp av en fördjupning av Aristoteles tolkning av begreppet mimesis en utvidgad förståelse för barns behov av bildskapande. Jag kommer till insikt om, tvärt emot min initiala bias, att kopiering och mallar kan vara utmärkta verktyg vid utvecklingen av barns bildskapande processer.. Avslutningsvis tar jag helt kort upp barns kultur och dess inkorporerande i förskolans verksamhet som ett vidare forskningsområde.