Objektiv oaktsamhet inom hälso- och sjukvården - Om gärningsculpabedömningens tillämplighet och förenlighet med legalitetsprincipen

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att studera sjukvårdspersonalens straffansvar vid vårdskador för att utreda huruvida det är möjligt att förutse när kraven för brottslig oaktsamhet är uppfyllda. Uppsatsen har begränsats till att behandla hur det objektiva oaktsamhetskravet som följer av 3 kap 7-9 §§ BrB, d.v.s. kravet på gärningsculpa, tillämpas på händelser inom hälso- och sjukvården samt om denna reglering är förenlig med legalitetsprincipen. En rättsdogmatisk metod med ett kritiskt perspektiv har använts. När domstolen tillämpar gärningsculpametoden på händelser inom hälso- och sjukvården, märks det att det föreligger en viss diskrepans i förhållande till den övervägning gärningsculpametoden i teorin förespråkar. Framförallt är det svårt att avgöra vad som är ett otillåtet risktagande eftersom den främsta aktsamhetsstandarden, som följer av 6 kap 1 § PSL, är väldigt vag och har en innebörd som ständigt förändras. Ofta behövs därför experter kallas in i målet, vilket äventyrar objektiviteten och förutsebarheten i bedömningen. Utöver detta möter domstolen även problem i tillämpningen av gärningsculpametoden när de ska avgöra vad som är ett relevant orsakande. Problemen uppstår dels för att det ofta föreligger flera alternativa eller kumulativa orsaker till de vårdskador som uppstår, dels p.g.a. att den relevansbedömning som utarbetats i doktrinen är alltför förenklad för att kunna tillämpas på den komplexa situation som föreligger inom hälso- och sjukvården. Det är svårt att avgöra huruvida det objektiva oaktsamhetskravet omfattas av legalitetsprincipen. Att gärningsculpametoden är en allmänt tillämplig metod talar för att den tillhör straffrättens allmänna del och därmed faller utanför legalitetsprincipens tillämpningsområde. En invändning kan vara att kravet på gärningsculpa är något som följer av rekvisiten i varje enskilt straffbud, vilket talar för att det faller inom straffrättens speciella del och legalitetsprincipen tillämpningsområde. Om det omfattas av legalitetsprincipen kan det möjligtvis strida mot föreskriftskravet eftersom det i en hel del fall inte går att utläsa ur lag eller föreskrifter vad som är oaktsamt inom sjukvården utan hjälp från experter. Dessutom kan obestämdhetsförbudet inte anses uppfyllt av flera anledningar, bl.a. därför att lagbestämmelserna varken nämner de utfyllnadsnormer som kan krävas för att bedöma om en gärning varit otillåten, och för att dessa dessutom har en väldigt dynamisk innebörd. Mot bakgrund av ovan har jag dragit slutsatsen att det är svårt att förutse när kravet på brottslig oaktsamhet är uppfyllt vid vårdskador som uppstår inom sjukvården.