Förkroppsligade ideal

Sammanfattning: De filosofiska problem som vi i denna uppsats har behandlat hänger samman med den moderna naturvetenskapens framväxt för ungefär fyra århundraden sedan. Vi har studerat det sätt på vilket den mänskliga friheten uppkommer som problem inom ramen för den nya vetenskapens studium av naturen som ett lagbundet mekaniskt system. Vi vände oss inledningsvis till Descartes för att se hur han utvecklade sin mekaniska naturfilosofi, och de olika filosofiska problem som han i detta arbete konfronterades med. Vi har försökt visa hur den dualism som Descartes formulerade uppkom i reaktion på gränserna för det mekaniska perspektiv som han utvecklade; dess begränsningar då det skall appliceras på människan. Även människokroppen kan, menade Descartes, studeras som en maskin, men denna undersökning har sina begränsningar eftersom människan är en tänkande, kännande, förnimmande, fri varelse och inte blott en automat. Denna begränsning för det mekaniska perspektivet förstås av Descartes som kommen av att människan även har en själ. Det är själens inverkan (utifrån) på kroppsmaskinen som sätter gränserna för den mekaniska undersökningen. Detta förhållande mellan kropp och själ formulerades som en dualitet mellan två olika substanser – res cogitans och res extensa. Efter att ha studerat den cartesianska dualismens uppkomst så övergick vi till den moderna ”fysikalistiska” diskussionen inom medvetandefilosofin. Till följd av de problem som behäftar dualismen så har många filosofer inom denna diskussion istället försökt formulera en enhetsteori för det mentala och det fysiska. Davidson, som var det exempel vi ovan studerade, vill med sin ”anomala monism” förstå dualiteten mellan det mentala och det fysiska som rent begreppslig (inom ramen för en ontologisk identitet), och på så vis undvika substansdualismens återvändsgränd. Till skillnad från föregående identitetsteorier så förnekar dock den anomala monismen möjligheten reducera det mentala till det fysiska, och vill på så vis försvara den mänskliga autonomin. Vi menade dock att denna kritik av dualismen inte går tillräckligt djupt. Man ser inte de problem som från första början föder den. Descartes tvingades in i dualismen till följd av att han hade ett metafysiskt förhållningssätt till den mekaniska naturfilosofi som han utvecklade. Mekanismen förstås inte som ett sätt att vetenskapligt studera världen, som kan visa sig mer eller mindre fruktbart, utan dess principer ses som havande sin grund i naturen själv. Från att studera naturen som om den var en maskin glider Descartes över till att naturen är en maskin. Därmed måste någonting tillfogas ”kroppsmaskinen” – en själ – för att få en handlande, tänkande, förnimmande människa, och inte blott en automat. I den fysikalistiska uppgörelsen med dualismen så går däremot frågan om de möjliga gränserna för teoretiska perspektiv av detta slag förlorad. Man överger dualismen, men har samma metafysiska förhållningssätt till vetenskapen, vilket kommer tydligt till uttryck i föreställningen om världen som ett ”kausalt slutet system” (vilken utgör ett grundantagande för många diskussioner som förs inom detta fält). Det är mot bakgrund av denna föreställning som Davidson i sin tur reser frågan hur vi skall kunna förstå oss själva och andra som autonoma varelser – det är med denna som autonomin måste förlikas. Det vi i uppsatsen fokuserat på är det sätt på vilket man leds in i problem som avser friheten. Vad är det man på förhand förutsatt då man konfronteras med problem av detta slag? Både hos Descartes och Davidson så ser man ett grundläggande metafysiskt förhållningssätt till vetenskapliga perspektiv, och det var detta förhållningssätt som vi i uppsatsens avslutande del granskade genom ett återvändande till Kant. Vi menade att problemen uppkommer då man sammanblandar vetenskapens möjlighetsbetingelser med dess kunskapsinnehåll, och således inte ser skillnaden mellan principer som åläggs inom ramen för en vetenskaplig undersökning och själva undersökningsobjektet. På detta vis så kan man, likt Descartes och Davidson, glida över från att inom ramen för en vetenskaplig undersökning söka lagbundenheter i naturen, till föreställningen om naturen som ett strikt lagbundet system – varpå den mänskliga friheten som problem uppkommer. Vi menade att det endast är genom att gå till grunden med detta metafysiska förhållningssätt som man på allvar kan göra upp med de problem man ställs inför – det är först då problemen kan upplösas. Alltså, då man ser att mekanismen och kausallagen inte utgör ontologiska beskrivningar av världens fundamentala struktur, utan perspektiv som anläggs inom ramen för ett vetenskapligt studium och som rättfärdigas genom de resultat som de förmår generera. Det räcker alltså inte att som Davidson ifrågasätta dualismen och istället försöka formulera en monism, utan man måste gå till botten men frågan om gränserna för de olika teoretiska perspektiv som anläggs.