Tvångsvård vid anorexi - en omöjlighet enligt svensk lagstiftning?

Sammanfattning: Anorexi är en sjukdom som framförallt drabbar flickor, på grund av att sjukdomen i uppskattningsvis 90 % av alla fall är av det kvinnliga könet kan denna anses vara en typisk flickproblematik. Sjukdomen kännetecknas av en kraftig viktnedgång, ångest, depression och tvångstankar. Behandling av sjukdomen är flerårig och i några fall är det en sjukdom som patienten aldrig blir helt frisk från. Ätstörningen kan i vissa fall gå så långt att den leder till döden. De som lider av sjukdomen har en felaktig bild av sig själva och inser ofta inte att de är allvarligt sjuka, det kan därför vara svårt att få dem att gå med på frivilliga former av vård. Trots detta finns det inte några lagliga förutsättningar att tvångsvårda unga med anorexi. Psykisk störning i sig kan inte grunda tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), utan endast det beteende som störningen ger upphov till. I ett prejudicerande fall från Kammarrätten har slagits fast att det beteende som anorektiker uppvisar som en följd av sin psykiska störning inte faller under begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. De uppfyller heller inte kravet på allvarlig psykisk störning, som är en av grundförutsättningarna för att lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ska kunna tillämpas. Unga med anorexi befinner sig således i en gråzon, där varken tvångsvård enligt LVU eller LPT kan aktualiseras. Denna gråzon mellan allvarlig psykisk störning och socialt nedbrytande beteende existerar på grund av att lagliga förutsättningar för att tvångsvårda unga med anorexi inte kan erhållas vare sig i LPT eller i LVU, tillhörande förarbetsuttalanden eller rättspraxis. Eftersom anorexi är ett tillstånd där man, ofta ovetandes om sitt egna allvarliga tillstånd, pendlar mellan liv och död bör lagtexten förändras så att unga med anorexi faller inom LVU eller LPT:s ordalydelse.