Brottsoffret - superstar eller statist? - En uppsats om brottsoffrets rätt att besluta i åtalsfrågan

Sammanfattning: I denna uppsats utreds frågan om målsäganden borde ges mer bestämmanderätt i åtalsfrågan och möjlighet att bestämma form för konfliktlösningen - traditionell rättegång eller medling. Uppsatsen diskuterar också om målsäganden bör ges mer inflytande över huruvida rättegång ska inledas eller inte, genom att fler brott omvandlas till målsägande- respektive angivelsebrott. Uppsatsen slår fast att en beslutanderätt för målsäganden i åtalsfrågan riskerar att resultera i att brott som innebär grova kränkningar och brott där målsäganden befinner sig i en beroendesituation till gärningsmannen, alternativt riskerar att bli hotad av densamme, åtalas i mindre utsträckning. Detta leder till en oönskad snedvridning i brottsbekämpningen och en utsatt position för målsäganden. Vidare riskerar ändringen att stå i strid med likhetsprincipen, och kan medföra att antalet obefogade åtal ökar. Detta vägs inte upp av de positiva konsekvenserna av ökad självbestämmanderätt. Antalet målsägandebrott bör inte heller utökas, då målsäganden bland annat inte besitter tillräcklig förmåga eller initiativkraft för att ha det primära ansvaret för att åtal förs i större utsträckning än vad som nu är fallet. Däremot bör vi överväga att utöka antalet angivelsebrott, då denna utformning ger målsäganden utökad självbestämmanderätt, samtidigt som åklagarens åtalsprövning och subsidiära åtalsrätt garanterar att åtal förs i de fall det är befogat. Möjligheten att välja medling framför traditionell rättegång uppvisar stora fördelar ur ett konfliktlösningsperspektiv, då parterna får möjlighet att själva styra över innehållet i processen och komma fram till en lösning som passar den unika situationen. Här ges också möjlighet till försoning och kompensation. Även medlingen brottas dock med problem ur likabehandlingsperspektiv, och riskerar också att medföra att målsäganden utsätts för press av gärningsmannen. Skillnaderna ur likabehandlingsperspektiv är dock inte fullt så drastiska som vid åtalsfrågan eftersom en process trots allt genomförs. Medlingens positiva egenskaper innebär därmed att möjligheten att införa denna som ett alternativ till traditionell rättegång bör beaktas. Vad gäller åtalsfrågan slår uppsatsen fast att en målsägandens beslutanderätt på detta område riskerar att resultera i att brott som innebär grova identitetskränkningar, och brott där målsäganden är i en beroendesituation till alternativt riskeras att bli hotad av gärningsmannen, kommer leda till åtal i mindre utsträckning. Detta leder till en oönskad snedvridning i brottsbekämpningen och en utsatt position för målsäganden. Vidare riskerar ändringen stå i strid med likhetsprincipen, och kan medföra att antalet obefogade åtal ökar. Detta vägs inte upp av de positiva konsekvenserna av ökad självbestämmanderätt. Antalet målsägandebrott bör inte heller utökas, då målsäganden bland annat inte besitter tillräcklig förmåga eller initiativkraft för att ha det primära ansvaret för att åtal förs i större utsträckning än vad som nu är fallet. Däremot bör vi överväga att utöka antalet angivelsebrott, då denna utformning ger målsäganden utökad självbestämmanderätt, samtidigt som åklagarens åtalsprövning och subsidiära åtalsrätt garanterar att åtal förs i de fall det är befogat. Möjligheten att välja medling framför traditionell rättegång uppvisar stora fördelar ur ett konfliktlösningsperspektiv, då parterna får möjlighet att själva styra över innehållet i processen och komma fram till en lösning som passar den unika situationen. Här ges också möjlighet till försoning och kompensation. Medlingen brottas också med problem ur likabehandlingsperspektiv, och riskerar också att medföra att målsäganden utsätts för press av gärningsmannen. Skillnaderna ur likabehandlingsperspektiv är dock inte fullt så drastiska som vid åtalsfrågan eftersom en process trots allt tar plats.