Personlig färgning eller tradition? : En komparativ studie i musikalisk interpretation

Sammanfattning: Den här uppsatsen handlar om det som inom västerländsk konstmusik benämns interpretation eller tolkning, d.v.s. den process som börjar med artistens studium av musikverkets noterade förlaga och slutar med det klingande resultatet. Uppsatsens fokus är det sistnämnda – artistens musikaliska gestaltning av ett verk. Syftet är att studera det estetiska spänningsfält som finns inom interpretationskonsten: å ena sidan hyllas det personliga och unika; å andra sidan finns konventioner om vad som är rätt och fel i en tolkning. Materialet för uppsatsens undersökning är fyra världspianisters inspelningar av Frédéric Chopins postuma Nocturne KK IVa Nr.16 i ciss-moll. Pianisterna är Wladyslaw Szpilman, Claudio Arrau, Roland Pöntinen och Garrick Ohlsson. Undersökningen är komparativ; de fyra pianisternas inspelningar jämförs utifrån ett antal förutbestämda variabler med målsättningen att dels få grepp om den personliga dimensionen i deras interpretationer, dels fastställa eventuella gemensamheter i desamma. Det sistnämnda skulle då kunna betraktas som exempel på interpretationskonventioner, vilka sätter gränser för det personliga i en tolkning. Den musikanalytiska metod som används är den auditiva musikanalysen, d.v.s. analysen utgår från ett aktivt lyssnande på musikens förlopp. Chopins noterade förlaga utgör dock en viktig referens. Resultatet av interpretationsanalyserna visar att de fyra pianisterna gör fyra olika, personligt färgade tolkningar av Chopins komposition. Men de visar samtidigt att mycket av det ”personliga” sker inom ramar för musikaliska ställningstaganden som verkar vara gemensamma för de fyra. Här är det motiverat att tala om interpretationskonventioner i frågan om Chopins pianomusik. Men då inspelningarna är hämtade från en tidsperiod på närmare 60 år vore begreppet interpretationstradition lika korrekt. Slutsatsen blir att de fyra pianisternas personligt färgade tolkningar är resultatet av individuella förhållningssätt till såväl det noterade som till icke-noterade interpretationstraditioner. Uppsatsen visar också att konstmusikens ”notbundenhet” ändå öppnar för stor personlig variation, liksom att det inom genren existerar ”gehörstraditioner” där var och en sätter sin prägel utifrån det som han eller hon har hört andra göra.