Tiden sjelf har blifvit gammal : Ideal och verklighet i Vilhelm Fredrik Palmblads roman Familjen Falkenswärd (1844-45)

Sammanfattning:

Uppsalaromantikern Vilhelm Fredrik Palmblads (1788-1852) roman Familjen Falkenswärd (1844-45) var delvis en omarbetning av en romanföljetong (den s.k. Kalenderromanen) som Palmblad publicerade på 1810-talet i Poetisk kalender. I jämförelse med Kalenderromanen kan man i Familjen Falkenswärd se en utveckling mot ökad verklighetskontakt.

Denna uppsats behandlar temat ideal och verklighet i Familjen Falkenswärd. Med ”verklig-het” åsyftas ingen yttre verklighet utanför romanen, eventuell realism lämnas alltså utanför undersökningen. ”Ideal” används som beteckning på de föreställningar, tankar och idéer ro-manfigurerna har om hur världen är och/eller borde vara beskaffad. Uppsatsens ämne är alltså förhållandet mellan romankaraktärernas föreställningar om världen och den verkligheten, inom romanen, som de tvingas relatera sina föreställningar till. Frågeställningarna är: hur ge-staltas relationen mellan ideal och verklighet; hur förhåller sig några av romanens huvudper-soner till glappet mellan ideal och verklighet; förefaller något av förhållningssätten vara att föredra, i så fall vilket och varför? Uppsatsen försöker dessutom placera in de problem som tas upp i en samtida kontext.

I centrum av romanen står den unge greven August Falkensvärd och hans resor i Sverige och Europa. Familjen Falkenswärdär till den övergripande formen en bildningsroman med en förebild i Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795-96). Temat ideal och verklighet finns även i Goethes roman och i Kalenderromanen – i den sistnämnda dock mindre framhävt än i Familjen Falkenswärd.

Vad gäller konsten representerar Augusts vän och reskamrat Carl Stattland ett felaktigt för-hållningssätt. Carl har ett falskt konstideal, han ser bort från religionen och verkligheten och försöker leva ett estetiskt njutningsliv. August däremot företräder ett verkligt konstideal, han inser att konsten ingenting är ”utan religionen och hjertat till medelpunkt”.

Carl försöker ständigt leva upp till ett slags romantiskt ideal men verkligheten kommer stän-digt emellan. Besvikelsen blir stor när saker inte är eller blir som han har tänkt sig och t.o.m. när han befinner sig i ett äventyr sådant han drömt visar han sig vara oförmögen att ge sig hän.

Även i kärleken är det Carl som är den store idealisten, han har förälskat sig i friherrinnan Castania som han inte kan få och placerar henne högt över alla andra. August kan inte välja mellan de tre av hans kusiner som han tycker om. Först väljer han Julienne, som dock är mycket sjuk. Deras kärlek lyfts upp till en hög och ren nivå; det är (till största delen) inte en kroppslig kärlek utan en själslig och religiös – detta är den bästa kärleken. Julienne avlider efter att ha framhållit Amalia – en kusin som August vuxit upp tillsammans med – som den ”himmelska varelse” hon inte tycker att hon själv är. August förstår så småningom att Amalia är den rätta för honom och det är hennes religiositet som gör att han får upp ögonen för hen-nes skönhet. I Amalia finner August en möjlighet att förena idealet – den gudomliga kärleken – med den jordiska. Amalia personifierar dessutom det trygga och välbekanta, en oexotisk, men desto verkligare, tillvaro som August försonas med. Carl finner till slut sin idealkvinna i en annan kvinnas gestalt, Augusts syster Carlina, men han frestas dessförinnan att ge vika för den krassa verkligheten och gifta sig för ekonomisk vinning.

Carl anser att nutiden (ca 1815) är en förkastlig tid, entusiasmen är borta och det romantiska har försvunnit, istället har förståndet tagit över och gjort världen ”platt och odräglig”. Han drömmer sig tillbaka, dels till en föreställning om en avlägsen romantisk tid, dels till ett mindre avlägset förflutet när Napoleon fortfarande var den store fienden – nu har alla krig för ”äkta frihet och sjelfständighet” ersatts av inhemska strider om konstitutioner och av ”parle-rande och declamerande” i pressen. Kälkborgarna har tagit över. August drömmer sig emel-lertid inte bort till andra tider, han accepterar sakernas tillstånd och menar att ingen tid är bättre än någon annan.

I Familjen Falkenswärd ställs det romantiska i opposition mot kälkborgerligheten, repre-senterad av Trelleborg och Carls far, Trelleborgs borgmästare Salomon Melker Stattlander. Kälkborgarna kritiseras för att se allt ur ”bekvämlighetens och den krassa nyttans synvinkel”, man saknar sinne för estetiska värden och har inte heller några fasta, oföränderliga ideal – den krassa verkligheten blir det dominerande.

Carl, Salomon och August representerar tre olika sätt att förhålla sig till konflikten mellan ideal och verklighet. Carl är alltför upptagen av sina ideal. Salomon är alltför upptagen av verkligheten. August däremot lyckas finna en väg mellan de båda extremerna och försona idealen med verkligheten.

Avslutningsvis diskuteras kort en tänkbar fortsättning på undersökningen med utgångspunkt i begreppen ”romantik” och ”realism”.