Samtal i livets slutskede : sällan bota, ofta lindra, alltid trösta

Sammanfattning: Bakgrund: Människan har alltid sett döden som något obehagligt och kommer troligen alltid att göra det. Ända fram till 60-talet var det få läkare som vågade tala om diagnosen för patienten om hon var döende. De anhöriga spelar en stor roll i vården av patienten i livets slutskede. Man ska vara lyhörd och uppmärksam för att på bästa sätt kunna tolka signaler i samtal med patienter. Ansvaret som vilar på sjuksköterskan är stort. Syfte: Att belysa sjuksköterskans kommunikation med patienten och dess anhöriga i livets slutskede. Metod: En litteraturstudie baserad på tolv kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar. Artiklarna söktes i databaserna CINAHL, PubMed och PsycINFO. De tolv artiklarna som valdes ut granskades för att säkerställa kvalitén på dem. Resultat: Sju kategorier hittades: Tid, Ovilja att samtala om döden, Kultur och livsåskådning, Icke verbal kommunikation, Ärlighet, Hopp och sjuksköterskans känslor. Slutsats: En döende patient har också behov av att göra sin röst hörd och känna att någon tar sig tid att lyssna på henne. Döden är något skrämmande för de flesta människor, men genom bra samtal kan man beröra ämnet och minska rädslan så att patienten kan uttrycka sina känslor och få inre frid.