I huvudet på en skallsparkare - Om uppsåt och rubricering vid sparkar mot huvudet

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar den rättsliga innebörden av sparkar mot huvudet, för att ge en juridiskt relevant helhetsbild. Grundproblematiken som undersöks är huruvida domstolarna kan döma för mordförsök i större utsträckning än vad som sker idag, istället för misshandelsbrott. Problematiken undersöks ur två aspekter av konformitetsprincipen, enligt vilken bara den som kunnat rätta sig efter lagen bör straffas för att ha brutit mot den. Dels används principen på klassiskt vis som rättssäkerhetsprincip, dels får den problematisera vilka krav som faktiskt går att ställa på människor. För att kunna utreda hur domstolen kan döma annorlunda, måste först redas ut hur de dömer idag. Våldsbrott där sparkar mot huvudet förekommit särbehandlas inte nämnvärt i svensk rätt. Brotten rör sig ofta i gränslandet mellan misshandel och mord. När offret överlevt lutar praxis mot rubriceringen grov misshandel. När offret dött visar det sig ofta svårt att visa uppsåt för den dödliga följden, varpå rubriceringen blir grov misshandel i kombination med vållande till annans död. För att uppsåt ska föreligga måste gärningspersonen insett risken för följden, och varit likgiltig inför dess inträffande. Att någon fälls för mordförsök respektive mord är sällsynt vid sparkar mot huvudet. För att komma vidare måste därför utredas risken för följden, och medvetenheten om den. Enligt uppsatsens rättsmedicinska undersökning kan en mängd skador uppkomma, många av dem direkt dödliga. Någon generell dödlighetsfrekvens går inte att fastställa. Uppsatsens empiriska del undersöker riskinsikten av ett stickprov ur den del av befolkningen som oftast begår den undersökta brottstypen – unga män. Resultaten visar att det finns en mycket hög medvetenhet bland de svarande. Resultaten visar också att många av de unga männen uppskattar en gärningspersons attityd som likgiltig inför följden. Alltså finns det stora risker med sparkandet, och en stor medvetenhet bland de som oftast utövar våldet. Slutsatsen blir därmed att det finns goda utsikter att i större utsträckning än idag döma för mordförsök respektive mord. I varje fall behövs därtill göras en bedömning av gärningspersonens attityd. I uppsatsen presenteras förslag på hur det kan göras, och kritik framförs mot resonemang som förekommer i flera domar.