Rättskraft för supplerande moment i stadfästa förlikningsavtal

Sammanfattning: När parterna i en tvist kommit överens och reglerat sina mellanhavanden i ett förlikningsavtal kan de begära att domstolen stadfäster förlikningsöverenskommelsen genom dom. Förlikningsavtalet blir då exigibelt och vinner rättskraft. Avtalet kan reglera fler rättsförhållanden än vad den ursprungliga tvisten handlade om, och det finns inget hinder för domstolen att stadfästa förlikningsavtalet även i den delen. De ytterligare rättsförhållanden som går utöver det som utgjorde saken i tvisten kallas supplerande moment och kan utgöras av vilka rättsförhållanden mellan parterna som helst. Avtalet blir exigibelt och vinner rättskraft även med avseende på de supplerande momenten. HD har fastslagit att supplerande moment vinner rättskraft och att en stämningsansökan därför ska avvisas på grund av res judicata om en talan avser samma sak som reglerats i ett stadfäst förlikningsavtal. Det kan dock diskuteras om supplerande moment bör omfattas av rättskraft eftersom diverse problem kan uppstå. Exempelvis får parterna makt att avtala om rättskraftens utsträckning och en osäkerhet om vilka rättsförhållanden ett förlikningsavtal faktiskt omfattar, och som ska resultera i avvisning på grund av res judicata, kan uppstå. För att lösa de problem som kan uppstå kan det införas en begränsning av vilka supplerande moment som får införas i ett av domstol stadfäst förlikningsavtal. Domstolens materiella processledning måste i sådana fall utvidgas. Det andra alternativet är att rättskraften begränsas av 17 kap. 11§ RB och att bara saken i förlikningsavtalet vinner rättskraft. Frågan om supplerande moments rättskraft har inte diskuterats i större omfattning i rättskällorna och det här är första gången ett större arbete sammanställs inom området.