Taxonomisk indelning och bevarande av späckhuggaren

Sammanfattning: Späckhuggaren är världens största delfin och en av havens toppredator. Trots att späckhuggaren uppvisar specialiseringar med avseende på social sammansättning, val av bytesdjur och ibland har morfologiska olikheter är den idag betraktad som en monotypisk art. Därför har späckhuggare tillhörande populationer av olika specialisering börjat refereras till som ekotyper. Exakt vad det är som skiljer ekotyperna åt är osäkert; är det genetisk differentiering, ett inlärningsmönster som överförs från moder till kalv eller ett kulturellt arv? I några lokala populationer har förändringar i populationstillväxt observerats. Misstänkta orsaker bakom den här förändringen är polyklorerade bifenyler, minskad tillgång på föda och störning från båttrafik. Syftet med den här uppsatsen var att besvara frågeställningen om späckhuggare ska delas in i underarter med avseende på de specialiseringar som finns, vad finns det som hotar dagens population och vad kan en ny artindelning ge för konsekvenser för bevarandet av späckhuggaren? De olika ekotyperna är studerade i varierande grad. Nordöstra Stilla Havets ekotyper har blivit studerade under längst tid. Även om skillnaderna mellan dem är relativt tydligt definierade finns det fortfarande en osäkerhet kring hur det genetiska flödet sker mellan späckhuggarna, vilket troligen är en av anledningarna som försvårar eventuell artindelning. De antarktiska späckhuggarna har diskuterats tillhöra olika underarter mycket tidigare, trots att de har studerats under mycket kortare tid. Här finns det större morfologiska skillnader som kanske markerar olikheterna på ett annat sätt. Varför en artindelning är önskvärd är givetvis för att ge en förståelse om späckhuggarens ekologi och biologi. Det skulle även kunna effektivisera bevarandearbetet för de populationer som har haft en nedåtgående populationstrend, utan att vänta tills en stor mängd individer har förlorats. Dock finns det ett stort allmänintresse för späckhuggaren i USA och Kanada och hos nationella organisationer är de redan klassificerade som hotade. Alltså behöver inte en artindelning som medför en högre prioritet på Internationella Naturvårdsverkets (IUCN) röda lista innebära någon skillnad för bevarandeinsatserna. Jag tror ändå att bevarandearbetet skulle kunna få större genomslag om krav ställs från en internationell organisation som IUCN. Innan det går att uttala sig om hur släktet Orcinus ska struktureras måste mer forskning på späckhuggaren göras. Beroende på om specialiseringen har sin grund i genetisk differentiering eller inlärningsmönster kan den globala populationen ses mer eller mindre som en enhet. Om späckhuggaren kan anpassa sig till nya miljöer finns det en mindre angelägenhet att ta hänsyn till arten.