EU-domstolens förhandsavgöranden : Är svenska domstolar obenägna att begära förhandsavgöranden i konkurrensrättsliga mål?

Sammanfattning: Som en följd av Sveriges medlemskap i EU ska unionsrätten tillämpas i Sverige och de svenska konkurrensrättsliga reglerna har till stor del influerats av EU:s konkurrensregler. Tanken är att den nationella konkurrenslagstiftningen ska ge utrymme för att unionsrätten får en viss genomslagskraft. EU:s mål om en sund konkurrens nås främst genom att de nationella domstolarna begär förhandsavgöranden från Europeiska unionens domstol enligt artikel 267 FEUF. De högsta instanserna har en skyldighet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen medan de lägre instanserna har möjligheten att göra detsamma avseende tolkningen och tillämpningen av unionsrätten. Skyldigheten att begära förhandsavgöranden har till syfte att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater. Den är dessutom en del av samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som ska tillämpa unionsrätten. Bakgrunden till uppsatsens uppslag har varit den kritik som framförts mot domstolarna i Sverige avseende deras obenägenhet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen. Syftet har varit att identifiera likheter och skillnader i de konkurrensrättsliga mål där frågan om förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF avseende artiklarna 101 eller 102 FEUF aktualiseras. Är domstolarna obenägna att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen i konkurrensrättsliga mål? Tio konkurrensrättsliga rättsfall har presenterats. Genomgången visar på att inga förhandsavgöranden har inhämtats angående artikel 101 FEUF men två förhandsavgöranden har inhämtats avseende artikel 102 FEUF. Utifrån motiveringarna i målen kan det sägas att det föreligger en viss obenägenhet att inhämta förhandsavgöranden från EU-domstolen i konkurrensrättsliga mål. Obenägenheten är dock till viss del motiverad av kompetensfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna.