Utredningsansvaret i asylärenden - omfattningen av Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka omfattningen av utredningsansvaret i asylärenden. Uppsatsen börjar med en redogörelse av migrationsprocessen och de intressen som vägts in vid processens utformning. Enligt förarbetena till utlänningslagen (2005:716) är det av vikt att migrationsprocessen är snabb, effektiv och rättssäker. Eftersom det är viktigt att processen inte blir allt för långdragen så finns det i migrationsärenden endast två domstolsinstanser. Kammarrätten, i migrationsärenden kallad Migrationsöverdomstolen, blir i migrationsmål sista instans istället för Högsta förvaltningsdomstolen. Som sista instans har Migrationsöverdomstolen ansvaret för prejudikatbildningen på migrationsområdet. Möjligheten att få prövningstillstånd hos Migrationsöverdomstolen är begränsat till prejudikatdispens och extraordinärdispens. Att det endast finns två domstolsinstanser varav den ena kräver prövningstillstånd innebär att det är viktigt att utredningen hos förvaltningsmyndigheten, Migrationsverket, inte innehåller brister. Om Migrationsverket fattar sitt beslut på en bristfällig utredning kan parten gå miste om en överprövning i dess rätta bemärkelse. För att öka öppenheten i processen är det numera en tvåpartsprocess där den sökande har Migrationsverket som motpart. Tvåpartsprocessen leder till att utredningen blir fylligare utan att domstolen behöver processleda. Migrationsverket är en förvaltningsmyndighet och migrationsdomstolarna är förvaltningsdomstolar. Uppdelningen har betydelse eftersom förvaltningsmyndigheter tillämpar förvaltningslagen (1986:223) medan förvaltningsdomstolar tillämpar förvaltningsprocesslagen (1971:291). Domstolarnas utredningsansvar framgår av 8 § förvaltningsprocesslagen. Det finns ingen motsvarande paragraf i förvaltningslagen men enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer har även förvaltningsmyndigheter ett utredningsansvar. Uppdelningen har även betydelse eftersom förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolarna har lite olika roller. Förvaltningsdomstolarna har en renodlad rättskipande roll. Förvaltningsmyndigheterna som har en dubbel roll ska utöver sin rättskipande roll även ta tillvara på de intressen som kommer till uttryck i den materiella lagstiftningen. Av 8 § förvaltningsprocesslagen framgår att officialprincipen gäller för förvaltningsdomstolarna. Att officialprincipen även gäller för förvaltningsmyndigheterna framgår av allmänna förvaltningsrättsliga principer. En viktig fråga när officialprincipen gäller är hur långt utredningsansvaret sträcker sig. Av 8 § förvaltningsprocesslagen framgår att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Målets beskaffenhet utgörs av två delar; målets materiella karaktär och partsförhållandet i målet. Det är svårt att generellt fastställa målens beskaffenhet och även inom samma måltyp kan utredningsansvaret skilja sig åt. I vissa asylmål finns ett det större skyddsbehov vilket även medför ett större utredningsansvar. Beviskravet, bevisbördan, utredningsbördan, om parten har ett ombud och om processen är en tvåpartsprocess påverkar utredningsansvarets omfattning. Beviskravet i asylmål är sannolikt och det är den styrkan som krävs på bevisningen för att parten ska få sin önskade utgång i målet. Den sökande har bevisbördan för att haneller hon behöver internationellt skydd, men i vissa situationer kan bevisbördan gå över på Migrationsverket. Det är alltid Migrationsverket som har bevisbördan för att en uteslutandegrund är tillämplig eller för att det finns en möjlighet för den sökande att få internt skydd. Utredningsansvaret följer oftast bevisbördan men i asylmål är den delad mellan den sökande och Migrationsverket samt migrationsdomstolarna. Att den sökande har ett ombud påverkar utredningen eftersom det då oftast behövs mindre processledning från domstolen. Tvåpartsprocessen medför att parterna själva tillför mer bevisning och domstolen behöver då inte stå för lika mycket utredning.