Borgenärsskydd i närståendeförhållanden

Sammanfattning: För att en förvärvare skall uppnå borgenärsskydd är utgångspunken i svensk rätt att det normalt inte räcker med ett avtal om äganderättsövergång även om detta i och för sig är bindande mellan parterna. Det krävs dessutom att avtalet fullföljs, det vill säga manifesteras på sådant sätt att förvärvaren erhåller legitimation som ägare till egendomen. Utöver avtalet krävs det som huvudregel ett vidtagande av ett sakrättsmoment, en kontrollerbar faktisk åtgärd, för att uppnå borgenärsskydd. Vilket sakrättsmoment som är relevant i en viss situation styrs dels av vilken egendomskategori den förvärvade egendomen tillhör, dels vilken typ av transaktion det är frågan om. De sakrättsmoment som är väsentliga är tradition som innebär besittningsförändring, denuntiation som betyder underrättelse till en utomstående, registrering i offentligt register enligt LkL, märkning av upplagt virke samt avtalet ensamt där inget separat sakrättsmoment krävs utöver själva avtalet. De sakrättsliga reglerna är av tvingande karaktär och parterna kan således inte själva påverka dessa. Det huvudsakliga sakrättsmomentet vid överlåtelse av lös egendom är traditionsprincipen. Detta innebär att den förvärvade egendomen måste ha kommit i förvärvarens besittning eller att överlåtaren i vart fall avskurits från möjligheten att förfoga över egendomen för att kravet på separationsrätt i överlåtarens konkurs eller vid utmätning mot denne skall kunna göras gällande. Som skäl för traditionsprincipen har bland annat åberopats att ett krav på besittningsövergång motverkar skentransaktioner, ger publicitet åt förvärvet och hindrar att säljaren beviljas kredit i annan egendom än den denne har rätt att disponera över. I många avseende är borgenärsskyddet utformat på samma sätt vid överlåtelser mellan närstående som vid överlåtelser mellan andra parter. Med närstående i detta sammanhang menas familjen såsom makar, samboende, föräldrar, barn och syskon. Ur borgenärernas synvinkel finns det en föreställning om att de närstående utgör en farlig institution. Bakom den farliga institutionen finns det en utgångspunkt att gäldenären självklart vill gynna en närstående, och indirekt sig själv, framför borgenärerna. Det hävdas bland annat att frestelsen att gynna närstående är uppenbar och att det är av särskild vikt att benefika transaktioner och transaktioner gentemot närstående uppmärksammas. Eftersom närstående presumeras ha en större benägenhet att företa svekfulla transaktioner och att det på grund av närheten oftast är svårare att motbevisa påstådda transaktioner finns det vissa specialbestämmelser. Dessa bestämmelser återfinns dels i den familjerättsliga lagstiftningen, dels i den obeståndsrättsliga lagstiftningen. Uppsatsen ämnar behandla frågor som huruvida borgenärsskydd uppkommer för en förvärvare vid överlåtelse av lös egendom som företas i närståendeförhållanden, om det förekommer särskilda problem med traditionsprincipen och dess tillämpning, hur borgenärsskydd uppkommer för en nytillkommen samägare som förvärvat en andel i lösöre och hur borgenärsskydd uppkommer för en nytillkommen samägare i de fall lösöre ägs av flera personer och någon av dessa önskar överlåta en andel av sin samäganderättsandel? Borgenärsskyddet studeras utifrån den synvinkeln att det är överlåtarens borgenärers anspråk som konkurrerar med förvärvarens anspråk. Beträffande överlåtelserna som åskådliggörs i uppsatsen syftar dessa överlåtelser på transaktioner som företas mellan närstående.