"Den hälft kallas bröstarfvinges laglott" - om det svenska laglottsinstitutets historiska och filosofiska grund
Sammanfattning: Det svenska laglottsinstitutet brukar kritiseras med jämna mellanrum, men trots kritiken har det varit i stort sett oförändrat under 160 år. I min uppsats kommer jag att titta på vilka filosofiska och historiska grunder laglottsinstitutet bygger på. Den svenska arvsrätten byggde länge på ett system med arvejord, jord som man hade ärvt, samt avlingejord, jord som man själv hade förvärvat. Friheten att testamentera bort avlingejord var mycket större än när det gällde att testamentera bort arvejord, vilket inte var möjligt. Genom åren förändrades andelen avlingejord, vilket ledde till en risk för bröstarvingar att gå arvslösa. Lagen skilde också för de olika stånden, och om egendomen var belägen på landsbygden eller i staden. Under 1800-talet började den svenska arvsrätten att påverkas av liberala strömningar, och det gamla systemet började ifrågasättas. Efter att män och kvinnor år 1845 fått lika arvsrätt ställdes frågan om Sverige skulle behålla arvejordssystemet. Laglotten, som infördes genom förordning no. 60 år 1857, reglerar att arvlåtare enbart får testamentera bort hälften av sin kvarlåtenskap om bröstarvinge finns. Syftet med laglotten var dels att ersätta arvejordssystemet, dels att säkra bröstarvingarnas rätt till lika arv, och slutligen att likställa arvsrätten på landsbygden och i städerna. Anledningen till att man införde systemet med laglott var flera; man ansåg det vara ett naturligt steg efter införandet av lika arvsrätt, samt nödvändigt för den framväxande industrins tillväxt. Opinionen påverkades av att alla kontinentala länder införde någon slags laglottsinstitut under samma period, även Norge som Sverige då var i union med.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)