Invandrad och utnyttjad? Om arbetsvillkoren för arbetskraftsinvandraren från tredjeland med tillfälligt arbetstillstånd

Sammanfattning: Sveriges och Europas befolkning blir allt äldre samtidigt som färre föds. Med andra ord ska allt färre yngre människor försörja allt fler äldre. Den 15 december 2008 infördes nya svenska regler för arbetskraftsinvandring från tredjeland. Reformen innebar att det gamla systemet där ansökningar om arbetstillstånd först prövades mot behovet på den inhemska marknaden, den så kallade arbetsmarknadsprövningen, avskaffades. Nu knyts istället arbetstillståndet till en specifik arbetsgivare som själv avgör huruvida denne är i behov av arbetskraft. Reformen innebar att Sverige fick det mest öppna systemet för arbetskraftsinvandring från tredjeland inom hela EU. Syftet med detta arbete är att ur ett arbetstagarperspektiv och inom en EU-rättslig ram, undersöka denna svenska rättsliga reglering kring tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare från tredjeland, samt efterlevnaden av regleringen. Arbetet behandlar regleringen ur ett de lege lata- och ett de lege ferenda-perspektiv. För att arbetstagaren ska beviljas arbetstillstånd krävs enligt 6 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) att en arbetsgivare i Sverige erbjuder en anställning där arbetsvillkoren är i överensstämmelse med gällande kollektivavtal eller praxis inom yrket. Migrationsverket är beslutande myndighet och avgör huruvida villkoren enligt utlänningslagen är uppfyllda. När väl anställningen är påbörjad avtar myndigheternas kontroll. Enligt den svenska modellen är det arbetsmarknadens parter som gemensamt förhandlar fram villkoren på arbetsmarknaden och ser till att dessa följs. Problemet är dock att fackföreningarna inte når alla arbetskraftsinvandrare. Många av dessa arbetstagare är inte anslutna till någon fackförening och en stor andel omfattas inte alls av något kollektivavtal. Av rädsla att bli av med sin anställning, med följden att få sitt arbetstillstånd återkallat, vågar inte arbetskraftsinvandrarna påtala felaktiga arbetsvillkor. För kontroll hänvisar regeringen förutom till arbetsmarknadens parter, till Migrationsverket och Arbetsmiljöverket. Migrationsverket har dock inte befogenhet att göra några efterhandskontroller och Arbetsmiljöverket har en arbetsordning som inte har något tydligt fokus på arbetskraftsinvandrare med tillfälliga arbetstillstånd. Resultatet blir att arbetskraftsinvandrarnas frågor faller mellan stolarna. Att arbetskraftsinvandraren får lön, försäkringar och villkor i överensstämmelse med svenska kollektivavtal är dock inte bara en fråga för arbetsmarknadens parter, utan även en förutsättning för arbetstillstånd. Detta betyder att reglerna även är av offentligrättslig karaktär varför regeringen bör ta sitt ansvar och se över lagstiftningen så att arbetskraftsinvandrarnas utsatthet minimeras. Bindande anställningsavtal som villkor för arbetstillstånd, en effektiv efterhandskontroll och tydliga sanktioner mot arbetsgivaren är exempel på åtgärder som kan förbättra arbetskraftsinvandrarnas situation.