Responsibility to protect - En redogörelse för staters skyldighet att skydda vid humanitära katastrofer

Sammanfattning: De humanitära interventionerna i slutet på 90-talet gav upphov till en mängd diskussioner och skapade skiljaktigheter mellan världens nationer. Till följd av detta inrättades The International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS) som i december 2001 introducerade The Responsibility to Protect (R2P). Förslaget som utarbetades omfattar flera aspekter av staters ansvar att agera vid humanitära katastrofer. I rapporten föreslogs även att den traditionella synen på staters suveränitet skulle förändras. Detta har resulterat i att det numera finns en allmän uppfattning, bland de flesta stater, att staters suveränitet även omfattar skyddet av mänskliga rättigheter. Trots kommissionens utarbetade förslag och generalförsamlingens antagande av principen råder det fortfarande brist på staters agerande vid humanitära katastrofer. Denna uppsats har haft till syfte att undersöka vad R2P egentligen innebär, hur principen kommit att växa fram och hur den har formulerats. Uppsatsen behandlar även problematiken med R2P:s vaga utformning och dess rättsliga ställning i internationell rätt. Detta har visat sig vara problematiskt då R2P inte betraktas som en rättsligt bindande regel för stater att följa. Principen återfinns i nuläget varken i något traktat eller utgör en sedvanerättslig norm då både statspraxis och opinio juris saknas. I uppsatsen redogörs även för tillämningen av R2P i praktiken. Då säkerhetsrådet är det enda organ som har behörighet att auktorisera våld har en redogörelse för organets agerande, eller snarare icke-agerande, i förhållande till Syrienkonflikten gjorts. Slutsatsen av denna redogörelse är att principens nuvarande utformningen är problematisk. Trots att det finns ett klart syfte med R2P är det en vagt formulerad princip som ger stater en möjlighet att beakta sina personliga intressen vid en konflikt. Det blir tämligen problematiskt för säkerhetsrådet att enas om auktoriserandet av en militär intervention då det finns många intressen att beakta. Visserligen kan det konstateras att den antagna versionen av principen utgör en stark moralisk förpliktelse för stater att agera. Däremot har detta visat sig vara otillräckligt. För att principen i framtiden ska kunna tillämpas i större utsträckning och fylla en funktion krävs det att den tydliggörs och uppnår en rättslig status som är av tvingande karaktär.