Organisersat mentorskap i gymnasieskolan : Om en annorlunda ansvarsfördelning

Sammanfattning: Att Sveriges gymnasielärare också har uppdrag som mentor för sina elever är mycket vanligt. Litteratur och forskning på området belyser komplexiteten i de dubbla rollerna, som dessutom är otydligt beskrivna. Denna konstruktion vilar på en tradition i skolan där klassföreståndarskapet varit föregångare. Då det inte finns formella krav på att undervisande lärare skall ha mentorsrollen, är det anmärkningsvärt att svensk litteratur och forskning inte ifrågasätter denna norm som snarare vilar på tradition än vetenskap. Den här studien beskriver skolor som valt att göra annorlunda, det som kallas avvikande enheter. I vilka avseenden arbetar de annorlunda? Hur trivs personalen med detta annorlunda arbetssätt? Det tydligaste särdraget är att skolorna har heltidsmentorer som inte undervisar eller betygsätter. Studien visar att särdragen hos två av de tre skolorna är fler och djupare än bara heltidsmentorskap. Genom kvalitativa intervjuer har mentorer och lärare fått ge sin bild inifrån av en multiprofessionell skolorganisation och beskriva sin egen upplevelse av denna annorlunda ansvarsfördelning. Studien ger bilden av lärare och mentorer som är tillfreds med sin arbetssituation och som vill utveckla organisationsmodellen ytterligare. En jämn fördelning av ansvarsbördan på personalen tycks vara en avgörande framgångsfaktor, liksom att personalens roller är tydligt beskrivna. Studien visar att samma organisering som ger pedagogerna en känsla av tillräcklighet också avlastar rektorerna. Även om inte utbildningskvalitén undersöks i den här studien, finns tydliga tecken på att kvalitén och inte minst rättssäkerheten gynnas med en multiprofessionell skolorganisation. Organisationsformen är ovanlig och blygsamt beforskad i svenskt skolväsende, intressant nog är den vedertagen inom bland annat vård och rättsväsende sedan länge.