Den rättsliga regleringen av barnaga under 1900-talet - en del i civiliseringsprocessen?

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att utreda hur och varför lagstiftarens inställning till och den rättsliga regleringen av bruket av kroppsaga mot barn förändrades under 1900-talet och huruvida denna förändring kan sägas vara en följd av en civiliseringsprocess. De frågeställningar som använts är följande: hur förändrades den rättsliga regleringen av kroppsaga av barn mellan år 1900 och år 1979? Hur förändrades lagstiftarens inställning till kroppsaga av barn under samma period? Kan rättsutvecklingen sägas vara en följd av civiliseringsprocessen enligt Jarricks och Söderbergs utveckling av Norbert Elias’ civiliseringsteori? Vid 1900-talets början återfanns det aganderätter av två typer - föräldrars aganderätt, innefattande denna rätt härledd till andra i deras ställning, och aganderätter som låg föräldrarätten nära. I den senare kategorin var skolaga, husaga och aga inom barnavården särskilt framträdande. Det förelåg vidare straffrihet för skador som uppgick till ringa misshandel om de orsakats av bruket av en laglig rätt att aga. Under 1900-talets första 20 år var bruket av självklart. Det inskränktes endast i viss mån med hänsyn till ålder och kön. Äldre barn ansåg mindre lämpligt att aga än yngre barn. Flickor ansågs mindre lämpligt att aga än pojkar. I annat fall förutsattes korrekt utförd aga vara förbättrande för ett barn. Lagstiftningen reflekterade denna inställning. 1920 avskaffades husagan som en konsekvens av att det förhållande mellan husbonde och minderårigt tjänstefolk som låg till grund för aganderätten inte längre ansågs innehålla något uppfostringsansvar för husbonden. Skolaga avskaffades i allmänna läroverk, tillsynes före sin tid. Orsakerna var troligen en snabbare spridning av en modernare barnuppfostran i borgerligheten och flickors tillträde till allmänna läroverk. Under 1930-talet ökade skepsisen mot bruket av kroppsaga bland pedagoger och psykologer. Aga kopplades till missbruk av lagstiftaren och inskränktes i såväl barnavården som i skolan. Under 1940-talet avskaffades barnavårdsnämnders rätt att förordna om aga. Argumenten som anfördes härför var främst att aga var ett föråldrat uppfostringsmedel. Snart avskaffades även bruket av aga av omhändertagna barn inom barnavården. En ansats till avskaffande av skolaga gjordes även, men avstannade efter hårt motstånd i lärarkåren. 1950 inskränktes föräldrars aganderätt. Lagstiftaren ansåg det nödvändigt att förtydliga att användandet av kroppslig bestraffning skulle undvikas om möjligt. Orsaken var den förändrade inställning aga som kom till uttryck i regleringen av andra aganderätter. 1957 avskaffades även straffriheten för utövad aganderätt av samma skäl. Detta ledde i sin tur till att folkskollärarnas motstånd mot ett agaförbud gav vika och ett förbud mot kroppslig bestraffning infördes i folkskolan. Under 1960-talet kom medicinsk forskning att uppmärksamma konsekvenserna av barnmisshandel och bruket av aga kopplades till detta. I riksdagen debatterades åtgärder mot barnmisshandel och avskaffande av föräldrars aganderätt blev en följd. 1979 valde lagstiftaren i ett försök att motverka barnmisshandel, styrka barns rätt och förändra det allmänna rättsmedvetandet att införa ett uttryckligt förbud mot all kroppslig bestraffning av barn. Syftet var i första hand pedagogiskt. Det är tveksamt huruvida denna utveckling kan tillskrivas en civiliseringsprocess. Enligt Jarrick och Söderbergs utveckling av Elias’ teori är civilisering ett utslag av ett ökat ömsesidigt hänsynstagande mellan människor. Rättsutvecklingen visar på en kraftigare reaktion mot interpersonellt våld mot barn, men utvecklingen föranleddes knappast av en ökad allmän opinion mot bruket av aga. Snarare uppfattade lagstiftaren att det allmänna rättsmedvetandet var positivt inställt till bruket av aga och sökte ändra denna inställning genom förändrad lagstiftning.