Den konstnärliga forskningens ”stilenliga” resultat. Hur hitta ett ömsesidigt förtroende och samarbete mellan forskning, utbildning och konstnärlig praktik?

Sammanfattning: I denna uppsats vill jag skapa en bild av den konstnärliga forskningens tillstånd 2013-14 med fokus på Göteborg. Jag har intervjuat konstnärliga forskare inom den konstnärliga forskningen om deras kunskapssyn, den konstnärliga forskningens kunskapsproduktion och dess eventuella påverkan på utbildningar och konstnärliga praktiker. Förutom intervjuer har jag använt textdokument. Dessa är: Glänta 4.00 (Blomqvist, 2004; Sandin, 2004; Brag & Thomas, 2004). Tidskriften Artmonitor ”Talkin’ laud & sayin’ something, four perspectiv of artistic research. (Rekula, 2008; Boonimitra, 2008; Hannula, 2008). Tiden som är för handen (Bondesson & Holmgren, 2007; Lagerström, 2007) Från vetenskapsrådets årsbok 2012 (Sand, 2012; Lind, Hellström, Reimer, 2012; Roos, 2012). Från vetenskapsrådets årsbok 2013 (Ravini, 2013). Om den konstnärliga forskningens utveckling i Sverige efter år 2000 (Lilja, 2013). Undersökningen visar på tydliga konflikter mellan undervisande och forskande personal. Detta visar vikten av ett dugligt ledarskap som förmår skapa dialog kring farhågor och möjligheter med forskningsutveckling inom det konstnärliga fältet. Undersökningen berättar också om rädda forskare som är låsta av sina egna tankekollektiv och därför producerar mest ”stilriktiga lösningar.” Till sist en fråga inför framtiden, vad kan den konstnärliga forskningen ge om forskarna vågar gå utanför sin komfortson och skapa något mer än stilriktiga lösningar? Syfte: Syftet med undersökningen är att skapa en bild av den konstnärliga forskningen, genom att studera konstnärliga forskare och andra aktörer i det konstnärliga fältet, samt deras syn på kunskap och den konstnärliga forskningens kunskapsproduktion. Syftet är också att utreda vad den konstärliga forskningen betyder för konstnärlig utbildning, och för de konstnärliga praktikerna. Teori: Teorin baseras på beskrivningar av konflikter inom det konstnärliga fältet (Wallenstein, 2004) och på idéer från (Fleck,1997) om hur vi människor utvecklar omedvetna tankekollektiv i relation till våra professioner och livsmiljöer. Dessa tankekollektiv bestämmer vår perception och får oss att skapa s.k. stilriktiga lösningar på problem. Rosengren (2008) bygger sin avhandling, Doxologi, på Ludwik Flecks teori men adderar fantasins makt och vår förmåga att skapa nytt. I uppsatsen understryks också denna förmåga av konstnären och poeten William Blake (i Malmberg, 2013). Arbetet undersöker förekomsten av tankekollektiv enligt Fleck (1997) och om dessa i så fall kan förklara konflikter i det konstnärliga fältet och vad gäller teorin från (Rosengren, 2008) om den kan ge uppslag till att öppna upp positionerna och skapa dialog. Metod: Metoden i undersökningen vilar på fenomenologisk grund, kvalitativa intervjuer och analyser av textdokument med referens till (Kvale,1997; Bryman, 2011; Berhanu, 2013). Min intention har varit att sätta min egen uppfattning inom parentes och genom att ställa så öppna frågor som möjligt, låta respondenterna tala om sin upplevda verklighet. Intervjuerna har spelats in och skrivits ut i sin helhet och därefter analyserats tillsammans med utvalda dokument hämtade från den konstnärliga forskningen. Resultat: Undersökningen presenterar fyra kategorier av konstnärliga forskare. Den individuella praktikern Processkonstnären Den pragmatiska reflekterande praktikern Den akademiska karriäristen Vad gäller kunskapssyn så nämnde respondenterna olika former av praktisk kunskap såsom socialt lärande (Säljö, 2010) och ”reflection in action” från Donald Schön (i Molander, 1996) Samtliga intervjuade menade att konstnärlig forskning måste skapa någon form av gestaltning. En särskild form av konstnärlig kunskap definierades i en av intervjuerna och denna kan relateras konstnären och poeten William Blake; ”den skapande framåtrörelsen” (Malmberg, 2013). Kunskapssynen och kunskapsproduktionen i kategorierna överlappar även om det finns anslag till gemensamma mönster inom grupperna. Många talar om praktisk kunskap men definierar den på olika sätt. Ingen verkar vilja kalla sig själv teoretiker. Den konstnärliga forskningen har påverkat konstnärliga utbildningarna mot ett processinriktat arbetssätt. Utbildningarna har alltså blivit mer processinriktade och mindre produktionsinriktade.