Cyber Warfare and Jus in Bello - The Regulation of Cyber 'Attacks' under International Humanitarian Law

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka i vilken utsträckning cyberkrigsföring regleras av den internationella humanitära rätten. Särskild vikt läggs vid hur begreppet ”attack” i Tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna ska tolkas i förhållande till cyberoperationer (en. cyber operations) som sker inom ramen för internationella väpnade konflikter, och tillämpligheten av de materiella reglerna som begränsar krigförande parters handlanden. Uppsatsen syftar även till att undersöka de tänkbara konsekvenserna av en icke-kvalificering av cyberoperationer som attacker enligt Tilläggsprotokoll I. Den rättsdogmatiska metoden tillämpas för att fastställa hur den internationella humanitära rätten bör tolkas och tillämpas ifråga om cyberkrigsföring. I analysen förs en normativ diskussion med ett utvecklingsperspektiv för att utvärdera gällande rätt. Uppsatsens perspektiv är genomgående internationellt och betonar i och med detta det rättsliga regelverkets tillämpning och funktion i staters internationella relationer. Uppsatsen fann att begreppet ”attack” ska tolkas inskränkande så att det endast omfattar cyberoperationer som resulterar i dödsfall eller skada på person, alternativt skada på eller förstörelse av egendom. Det är därmed endast vissa typer av cyberoperationer som omfattas av de materiella reglerna som skyddar civila och deras egendom. Detta synsätt tillåter att ett bredare spektrum av cyberoperationer får riktas mot civila (en. the permissive approach). Storskaliga men icke-fysiska cyberoperationer får därmed avsiktligen – och lagligen – riktas mot civila och deras egendom. Civila riskerar därför att i allt högre utsträckning påverkas av väpnade konflikter, en effekt som förstärks i takt med att det moderna informationssamhället expanderar och blir allt mer beroende av cyberteknologier för infrastrukturer som exempelvis olja och gas, energiförsörjning, transportnätverk, energiförsörjning, vattenreningsverk och krishanteringssystem. I slutsatsen diskuteras dessa aspekter som ett argument för en framtida omtolkning av den gällande internationella humanitära rätten.