Att rätt värdera bevis - en studie av metoderna för den fria bevisvärderingen

Sammanfattning: Att värdera fakta i målet - bevisvärdering - är och har alltid varit ett centralt moment inom rättsskipningen. Om vi ser på utvecklingen under en längre tidsperiod, kan vi nog även påstå att dess betydelse i processen ökat. I stora drag berättar skuldprövningens historia om en utveckling bort från religiösa föreställningar om skuld via den legala bevisprövningen i 1734 års lag, som mekaniskt knöt bevisvärdet till typiskt tillförlitliga tecken på existensen av fakta, fram till den av demokratibegrepp och positivism präglade fria bevisprövningen, vilken fastslogs vid införandet av nya RB år 1948. Den fria bevisprövningen innebär att domaren är fri från legala regler rörande bevisningens förebringande och värdering. I princip står det domaren därför fritt att, inom ramen för rådande värderingar i samhället och inom rättstillämpningen, söka referenser för sin värdering av fakta i målet och densamme kan själv välja de medel med vilka ett korrekt resultat i domen kan uppnås. Denna frihet är emellertid relativ, en - ''frihet under ansvar'' - då syftet är att åstadkomma materiellt riktiga domar. Bevis-värderingen måste vidare präglas av en viss likformighet och resultatet måste kunna motiveras för att förstås av parterna i målet. Domslutet får ju ej bero på vem som avfattat detsamma. Bevisvärderingen vid fri bevisprövning uppfattas som en renodlad kunskapsteoretisk verksamhet. Det är på grundval av vår kunskap om verkligheten vi sluter från en omständighet till en annan vid bedömningen av ett rättsfaktum. Vår kunskap om verkligheten har vi i allmänhet genom kunskap om andra delar av verkligheten, t ex bevisfakta, hjälpfakta och erfarenhetssatser. Att bestämma kunskapens innehåll är ett empiriskt problem. Behandlingen av den empiriskt givna kunskapen sker på basis av vår kunskap om kunskapen, varför subjektiva inslag är ofrånkomliga. Denna kunskap om kunskapen förutsätter inte något bestämt empiriskt kunskaps-innehåll, utan är en teoretisk analys av framför allt relationen mellan olika typer av kunskap. Något förenklat uttryckt gör vi oss en modell av verkligheten för att bättre kunna överblicka densamma. Beviset har ett objektivt bevisvärde, men detta låter sig inte preciseras enär vår kunskap om verkligheten är begränsad. Istället uttrycks bevisstyrkan i vaga termer av sannolikhet. Dessa kan i sin tur betecknas som subjektiva sannolikheter, eftersom de utgör resultatet av den ifrågavarande domarens personliga övertygelse. Ju friare bevisprövningen är, desto större är risken för att bedömaren låter sin intuition inverka på bedömningen - i vart fall om det inte i systemet finns inbyggt en viss garanti för likformighet i rättstillämpningen. Även om bevisvärderingen är fri behövs regelmässigt någon form av metodik i värderingen för att godtagbart resultat skall uppnås. Inom nordisk bevisrättslig doktrin har ett allt större intresse ägnats åt att konstruera s k bevisvärderingmodeller - eller snarare teorier - för de principer enligt vilka bevisvärderingen bör ske vid bedömning av ett enda bevis respektive vid sammanställningen av flera sådana bevis. Den juridiska debatten kretsar kring sättet för beräkningen av vad som är bevisat samt om och hur domaren med hjälp av detta fiktiva tal skall avdöma målet. I Sverige står valet främst mellan två sådana teorier&semic värdemetoden och temametoden, vilka båda bygger på matematisk sannolikhetskalkyl (frekvensteorin). Den viktigaste metodologiska skillnaden mellan värde- och temametoden är föremålet för eller snarare vägen för prövning av bevisning. Vid tillämpning av temametoden (vilken förespråkas av bl a Bolding, Lindell och Eckhoff) prövas sannolikheten för bevistemat givet bevisfaktum, vilket betyder att sannolikheten för bevistemats existens bedöms på grundval av den i målet presenterade bevisningen för och emot detta tema. Värdemetoden (vilken förespråkas av bl a Ekelöf, Stening, Halldén, Boman, Klami, Sahlin och Goldsmith &&semic Andersson) bedömer i stället bevisets styrka givet bevistemat, d v s sannolikheten för att temat orsakat beviset. Från sannolikheten för detta kausalförhållande sluter man sig senare till sannolikheten för själva bevistemat. Skillnaden innebär vid värdering av flera bevis att temametoden mera omedelbart ställer bevistemats sannolikhet i relation till det totala i målet införda bevismaterialet, medan värdemetoden först värderar varje bevisfaktum för sig - varpå räknereglerna för kedje-, sam- och motverkan tillämpas - innan bevisens sammanvägda värde kan uppskattas. Distinktionen är inför den fortsatta analysen viktig att uppmärksamma och förstå, och är en vattendelare inom bevisrättslig doktrin. De vetenskapliga debattörerna kan till följd därav sägas tillhöra två skilda läger. Många praktiskt verksamma jurister är säkert tveksamma till vilket av dessa läger de skall ansluta sig till. Men antagligen har de inte ens övervägt att ansluta sig till någotdera. Skälen härtill är många, men ett omedelbart sådant är att meningsmotsättningarna inom den juridiska forskningsvärlden tvingat upp debatten på en jämförelsevis hög abstraktionsnivå. Förhållandet kan beskrivas som att det uppstått en klyfta mellan den bevisrättsliga doktrinen och den praktiska bevisvärderingen. Detta är olyckligt inte minst av den anledningen att målet är detsamma - en säkrare bevisvärdering som syftar till att uppnå den materiellt riktiga domen. Att renodlad formeltillämpning inte är möjligt (eller ens önskvärt) synes vara en allmän mening inom nordisk doktrin. Bevisvärderingsmodellerna har snarare konstruerats för att förklara eller tjäna den fria bevisvärderingens princip. Metoderna konstituerar hjälpmedel (eller tumregler) vid värderingen och principerna gäller oavsett om bedömaren resonerar på ett medvetet analytiskt eller på ett intuitivt plan. Som exempel kan anföras att beviskedjor vanligtvis medför sammanlagt sänkt bevisvärde, att det sammantagna bevisvärdet vid samverkande bevisning är högre än något av de enskilda bevisens värde och att huvud- och motbevis ömsesidigt försvagar varandra i motverkansfall. Att doktrinen valt att tala om modeller i stället för t ex teorier eller principer och att bevis åsätts numeriska värden i stället för termer av sannolikhet är framställningstekniskt betingat. En annan fördel är att metodiken förutsätter en strukturerad bevisning. Grundregeln för metodisk bevisvärdering är att delarna skall prövas före helheten, d v s att varje bevis skall värderas individuellt innan samman-vägning av flera sådana bevis sker. Därigenom ökar möjligheten att upptäcka brister och luckor i bevisningen. Enligt min mening bör praktiserande jurister känna till och förstå grunderna för bevisvärderingsmetoderna samt, i möjligaste mån, erinra sig om de slutsatser dessa ger vid handen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det dessutom synnerligen angeläget att såväl parter som utomstående kan förutse efter vilka riktlinjer bevisvärderingen utförs.