Exkludering i det offentliga rummet : en forskningsöversikt över exkluderande landskapsarkitektur

Sammanfattning: Exkludering genom landskapsarkitektur i offentliga rum är något som får allt mer uppmärksamhet både globalt och i Sverige. Ur ett nordamerikanskt perspektiv är fenomenet ingen nyhet men i Sverige är det först på senare år som det har börjat uppmärksammas. Därför saknas det både kunskap och forskning om ämnet i en svensk kontext. Trots att landskapsarkitekten har en uppenbar roll i att utforma offentliga rum är den forskning som finns ofta utförd inom andra vetenskapliga discipliner. Därför syftar denna forskningsöversikt till att sammanställa och jämföra den litteratur som finns om exkluderande landskapsarkitektur och göra denna tillgänglig för landskapsarkitekter. Uppsatsen ska fungera som en hjälp för landskapsarkitekter att förhålla sig till exkluderande landskapsarkitektur och som en grund för vidare diskussion. Sammanställningen visar att exkluderande landskapsarkitektur utgörs av byggda element och rumsliga utformningar som förhindrar förekomsten av vissa grupper av människor och vissa beteenden. Den exkluderande landskapsarkitekturen kan ha som direkt syfte att utesluta vissa individer, men den kan även fungera exkluderande trots att den inte uppförts i syfte att vara det. Enligt vår studie är ett vanligt motiv till användningen av exkluderande landskapsarkitektur i det offentliga rummet att öka säkerheten för allmänheten och att göra stadsrummet attraktivt. Vi menar att exkluderande landskapsarkitektur i det offentliga rummet bör hanteras med medvetenhet och återhållsamhet eftersom det annars finns en risk att förekomsten av den gör det offentliga rummet mindre demokratiskt.