Prövningsramen i detaljplanemål i PBL

Sammanfattning: Förvaltningsprocessrätt är en sammanfattande beteckning på de föreskrifter och principer som gäller vid beslutsfattandet inom förvaltningsrättsskipningen. Det som styr vad en prövning får och ska avse är den så kallade prövningsramen. I förvaltningsprocessen är det 29 och 30 §§ FPL, som reglerar yrkande och grunder som tillsammans konstituerar prövningsramen. Utöver FPL finns det även en mängd specialförfattningar med egna regler för överprövning, varav PBL är en av dessa. När en kommun fattat ett beslut om en detaljplan så kan beslutet överklagas till mark-och miljödomstol enligt ett särskilt rättsprövningsinstitut i PBL 13 kap. 17 §. Uppsatsens syfte är att undersöka prövningsramen i denna paragraf. PBL styrs dels av det kommunala planmonopolet, som tillskriver kommunerna beslutanderätt att styra i lokala markanvändningsfrågor, dels av att kommunen måste beakta allmänna och enskilda intressen vid detaljplaneläggning. Dessa aspekter påverkar domstolens möjlighet att beakta sakfrågan i målet när en detaljplan överklagas i PBL 13 kap. 17 §. När en kommun har fattat ett beslut som grundar sig på det kommunala planmonopolet har kommunen mycket handlingsutrymme, varpå prövningens vidd för domstolen minskar. Detta beror på att domstolen inte kan göra sakprövningar i frågor som är av politisk karaktär. Rörande andra beslut som kommunen har fattat och som rör vissa allmänna intressen, så gäller här på motsatt vis att prövningsramen vidgas för domstolen. Den lagtekniska konstruktionen påverkar vad en enskild kan anföra till stöd för sin talan i domstol. Detta belyses utifrån mark-och miljödomstolens avgöranden. Avslutningsvis förs en diskussion om PBL 13 kap. 17§ är ändamålsenlig. Författaren kommer fram till att med tanke på alla de aspekter som ska beaktas så är lagregleringen adekvat. Det är svårt att finna en annan lämplig prövningsform. Ur en rättssäkerhetsaspekt råder det dock brist på förutsebarhet i domstolspraxis.