Ringa narkotikabrott - eget bruk och innehav för eget bruk av narkotika

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att belysa brotten eget bruk av narkotika samt innehav för eget bruk av narkotika. Detta leder i praktiken till att det blir den lindrigaste formen av narkotikabrott, ringa narkotikabrott, som belyses. För att lägga en grund till hela arbetet inleds det med en genomgång av den defensiva och den offensiva straffrättsmodellen. Den defensiva modellen förespråkar långtgående hänsyn till grundläggande rättsprinciper såsom t ex proportionalitetsprincipen. En straffrätt grundad på den offensiva modellen låter i större utsträckning ändamålen helga medlen och sätter stor tilltro till allmänpreventiva effekter. I Sverige skulle nog många påstå att det är den defensiva modellen som är den förhärskande, men när det gäller narkotikaområdet hävdas ofta motsatsen. Starkt förknippad med den defensiva modellen är principen om ultima ratio, att kriminaliseringen alltid ska utgöra den sista utvägen. Denna påstås också ha stor betydelse men i praktiken lyser den ofta med sin frånvaro i beslutssituationer. Man kan speciellt i samband med kriminaliseringen av eget bruk av narkotika fråga sig om den alls vägdes in i beslutsfattandet. Även om man bortser från att ultima ratio principen negligerades vid kriminaliseringen av eget bruk är det svårt att rättfärdiga beslutet. Lagstiftningsbeslut bör nämligen följa vissa principer för kriminalisering. I uppsatsen tas flera författares samt riksdagens syn på dessa principer upp. Gemensamma drag hos alla dessa är, förutom kravet på ultima ratio, krav på att gärningen ifråga är förkastlig samtidigt som den orsakar skada på ett skyddsvärt intresse. I uppsatsen ifrågasätts bl a om det egna bruket kan sägas leda till skada av något skyddsvärt intresse. I uppsatsen fastställs även att eget bruk och innehav för eget bruk av narkotika i stort sett är de enda handlingarna som ryms inom benämningen ringa narkotikabrott. Även då innehavet varit avsett för eget bruk, men bestått i tyngre droger, är utrymmet för en tillämpning av det ringa brottet ytterst litet. Vid bedömningen av om ett brott är ringa eller ej ska narkotikans art, mängd samt övriga omständigheter beaktas. I praktiken visar det sig att det är arten och mängden som är avgörande. Övriga omständigheter kan möjligen innefatta försvårande omständigheter som gör att brottet, trots en ringa mängd, bedöms som ett narkotikabrott av normalgraden. Uppsatsen visar även att gränsen mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden är i stort sett densamma som gränsen mellan vad som anses vara artbrott och vad som inte anses vara artbrott. Om detta beror på att definitionen av artbrott rättat sig efter var gränsen för ringa narkotikabrott går eller tvärtom är svårt att säga. En relativt ingående redogörelse görs även av de argument som lades fram före och i samband med kriminaliseringen av eget bruk av narkotika samt när fängelse infördes i straffskalan för samma brott. Det visar sig också att det främst är politiska krafter som förespråkat straffhöjningar och tillämpat argumenten som talar för en kriminalisering. Detta betyder även att personer i ledande ställning i stor utsträckning förespråkar den offensiva straffrättsmodellen. Motståndarna till ett sådant tänkande och en sådan utveckling befinner sig oftast inom de akademiska kretsarna.