Alla barn har rätt till att få vara med sin familj

Sammanfattning: Uppsatsens syfte har varit att kritiskt granska den svenska debatten kring DNA-analys för asylsökande barns rätt till familjeåterförening i Sverige och därmed se ifall principen om barnets bästa, definierat i svenska rättsakter, efterföljs. Genom den vägledande domen från Migrationsöverdomstolen den 18 januari 2012 fastslogs att DNA-analys kan användas för att styrka biologiskt släktskap med föräldrar när identitetshandlingar är bristfälliga. Detta har underlättat familjeåterförening för många familjer men faktum kvarstår att alla barn inte har samma rätt till familjeåterförening. Frågeställningen kring på vilka sätt den rättsliga principen om barnets bästa problematiseras i svensk migrationspolitisk debatt när det kommer till asylsökande barns rätt till familjeåterförening i Sverige via DNA-analys har besvarats. Primärmaterialet har varit riksdagsmotioner, en debattartikel och en nulägesrapport som skrivits av riksdagspartier och NGO:s. Riksdagspartierna har representerat den höger-vänster politiska skalan i Sverige. Det primära materialet har avgränsats till att vara publicerat efter den vägledande domen från Migrationsöverdomstolen. En argumentationsanalys efter Stephen Toulmins argumentationsmodell har utgjort metoden i uppsatsen. Neil McCormicks uppdaterade intresseteori har tillsammans med centrala begrepp använts som teoretiskt verktyg. McCormicks teoretiska aspekt är specifik inriktat på barnrättsperspektivet. Uppsatsens resultat visar på att även om mycket har förbättrats sedan Migrationsöverdomstolens dom kvarstår faktum att alla asylsökande barn inte kan återförenas med sin familj med hjälp av DNA-analys. Icke-biologiska barn berörs inte av DNA-analysen vilket gör att principen om barnets bästa inte kan tillgodoses fullt ut i barns asylprocesser och rätten till familjeåterförening.