Multimodal smärtrehabilitering i specialistvård : En kartläggning av fysioterapeutiska interventioner

Sammanfattning: Bakgrund: Långvarig smärta har konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå och är ett stort folkhälsoproblem. Forskning har visat måttligt till starkt vetenskapligt stöd för multimodal rehabilitering (MMR) vid komplex smärtproblematik. Vad fysioterapeuten använder för åtgärder inom MMR och hur samarbetet med andra yrkeskategorier ser ut finns dåligt beskrivet. Syfte: Att kartlägga fysioterapeutens arbete inom ramen för multimodal smärtrehabilitering inom specialistvården (MMR2). Metod: Webbenkätstudie där data samlades in från 71 fysioterapeuter som arbetade på enheter anslutna till Nationella registret över smärtrehabilitering (NRS). Resultat: Fysioterapeuternas arbete bestod framförallt av undervisning/råd och olika former av träning. Strategier för beteendeförändring, övningar i medveten närvaro/kroppsmedvetenhet och hemövningar var andra vanliga åtgärder. Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Kognitiv beteendeterapi (KBT) användes i flera moment av rehabiliteringen på många enheter. Rehabilitering i grupp var vanligast med aktiva åtgärder som till exempel träning. Rehabiliteringsperioden var vanligen 8-11 veckor, under vilken patienten träffade en fysioterapeut flera gånger i veckan. Teamen hade ett tätt samarbete med regelbundna teamträffar, uppföljningar och gemensamma åtgärder. Slutsats: Fysioterapeutens arbete inom MMR2 utgår från ett biopsykosocialt perspektiv där tyngdpunkten ligger i att återställa och/eller förbättra kroppsfunktion. Fysioterapeuterna har bred kompetens och lång erfarenhet vilket möjliggör att deras kunskaper om kroppen och rörelsesystemet kan integreras med åtgärder för beteendeförändring. Tillsammans med övriga yrkeskategorier täcker fysioterapeutens arbete in alla domäner i Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). För en ökad förståelse kring vad som styr valet av fysioterapeutiska åtgärder inom MMR2 och hur arbetet med dessa åtgärder ser ut i den kliniska vardagen behövs fortsatt forskning.