I målet fanns inga direkta bevis utan bara indicier - En bevisteoretisk studie av indiciebevisning

Sammanfattning: En väl utförd bevisvärdering och ett högt ställt beviskrav är centralt för den enskildes rättssäkerhet. Examensuppsatsens främsta syfte är att utreda hur granskningen företas av indiciebevisning i förhållande till beviskravet och bevisvärderingen i brottmål. Syftet är uppbyggt kring tre grundpelare. Den första avser begreppsbestämning av indicier. Den andra och tredje berör hur domstolen utför sin bevisvärdering av indiciebevisning för att nå upp till beviskravet ställt utom rimligt tvivel. Begreppet indicier är ett mångtydigt begrepp. För att uppfylla syftet ska begreppets betydelse bestämmas. Definitionen som förespråkas i uppsatsen är kopplat till det angloamerikanska uttrycket circumstantial evidence. Indicier är alltså omständigheter som inte direkt hänförs till bevistemat, brottet eller brottsplatsen men är relevanta för dessa. Exempel på sådan bevisning är motiv, hotelser, våldsbenägenhet eller efterföljande handlande. Vad avser funktionen hos indicier kan ett ensamt sådant inte bevisa eller motbevisa ett bevistema. Däremot har det bevisvärde, i form av ett hjälpfaktum. Om det finns flera samverkande indicier kan dessa konstituera ett bevisfaktum i form av struktural bevisning. Syftet med sådan bevisning är att flera omständigheter bildar ett mönster eller struktur som resulterar i att bevistemat blir begripligt och förklarligt. För att se hur rättstillämparen har granskat indiciebevisningen, dvs. den faktiska tillämpningen av indiciebevisning, har uppsatsen analyserat fem utvalda rättsfall. I NJA 1991 s. 56 uttalade Högsta domstolen att endast i undantagsfall kan en dom grundas på den negativa omständigheten att utredningen i målet inte synes ge utrymme för någon alternativ gärningsman. Uttalandet har fått stor inverkan på underrätternas tillämpning av indiciebevisning. I regel krävs det stödjande bevisning som positivt knyter den tilltalade till brottet eller brottsplatsen. Vad som krävs för uppfyllande av beviskravet ställt utom rimligt tvivel i ett mål med enbart indiciebevisning framträder under rättsfallsstudien. För en fällande dom krävs det i princip att utredningen besvarar frågor som Var?, Hur? och När?, frågorna utgör vad som i praxis har benämnts som minimikrav. Vad avser bevisvärdering av indiciebevisning är domarens uppskattning av hur sannolikt ett bevis är för temat en förlegad syn. En sådan metod är inte lämplig i brottmål; ställt utom rimligt tvivel är inte ett sannolikhetskrav utan ett "sanningskrav". Hypotesmetoden är trots sina brister en fungerande metod för indiciebevisning. Min slutsats avseende indiciebevisning i förhållande till bevisvärderingen är behovet av ett klargörande och framhävande prejudikat som ställer upp vilka bevisvärderingsprinciper i mål med enbart indiciebevisning men även hur tillämpning ska ske av beviskravets nedre gräns. Under våren 2015 meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i ett mål som berör bevisvärdering och beviskravets nedre gräns.