Zoopolis, vilda djurs suveränitet och predationsproblemet

Sammanfattning: Författarna av Zoopolis – A Political Theory of Animal Rights, Sue Donaldson och Will Kymlicka, anser att djurrättsrörelsen idag har stagnerat till följd av den bristfälliga utformningen av traditionell djurrättsteori. Även om vissa framgångar har uppnåtts så är avsaknaden av offentlig opinion och verkliga politiska förändringar ett avgörande problem för djurrättsrörelsen. De anser att djurrättsteorin har misslyckats med att identifiera de mest allvarliga etiska utmaningarna när det gäller våra relationer till icke-mänskliga djur. Donaldsons och Kymlickas avsikt med Zoopolis är att vidareutveckla och utvidga traditionell djurrättsteori genom att utforma ett nytt ramverk som ska kunna svara på de utmaningar som vi står inför när det gäller icke-mänskliga djurs välfärd. Genom att utgå från modern politisk teori så delar författarna in icke-mänskliga djur, härefter refererade till som ”djur” för enkelhetens skull, i tre övergripande kategorier. Dessa är baserade på djurens relationella förhållande till människor, grundat på geografiska och historiska faktorer som har påverkat hur olika grupper av människor och djur samverkar. De visar hur de olika grupperna ger upphov till olika moraliska förpliktelser och ger sedan förslag på vilken politisk status vi bör ge respektive grupp och vad denna status kan komma att betyda för oss människor och vårt politiska system. De tre kategorierna är: domesticerade djur, liminala djur (sådana djur som delar livsmiljö med människan men som lever oberoende av dessa, till exempel duvor och råttor) och vilda djur. Den sista gruppen, vilda djur, är sådana djur som flyr mänsklig kontakt och som lever utanför människans bosättningar. Dessa kan själva tillfredsställa sina behov av föda, skydd, och social struktur, de skyr människans bosättningar och upprätthåller en oberoende existens. Denna uppsats kommer att fokusera på denna kategori samt Donaldsons och Kymlickas förslag om hur vi bör förhålla oss till denna grupp. Deras förslag är att vi bör anta en generell princip om icke-ingripande för att måna om vilda djurs välfärd och att vi bäst gör detta genom att utvidga suveränitetsbegreppet och erkänna vilda djur suveränitet. Jag kommer att undersöka Donaldsons och Kymlickas suveränitetsmodell i ljuset av kritik som har formulerats av Andrée-Anne Cormier och Mauro Rossis i deras artikel ”The Problem of Predation in Zoopolis”. De anser också att vi bör följa en generell princip för icke-ingripande när det gäller vilda djur, men att denna inte kan legitimeras med hjälp av en suveränitetsmodell. De anser att Donaldsons och Kymlickas teori faller offer för vad de kallar predationsproblemet. De menar att fenomenet predation, alltså företeelsen att rovdjur måste döda andra djur för att överleva, visar att vilda djur inte har tillräcklig kompetens för att inneha suveränitet. På grund av avsaknaden av denna kompetens så kan inte en suveränitetsmodell användas som belägg för en generell princip om icke-ingripande i vilda djurs livsmiljö. Jag vill undersöka om predationsproblemet utgör ett allvarligt problem för Donaldson och Kymlickas teori om en suveränitetsmodell för vilda djur och huruvida dessa skulle kunna svara på kritiken. Detta leder oss fram till frågeställningen: Är Cormiers och Rossis kritik, att vilda djur inte kan utgöra suveräna samhällen på grund av avsaknad av kompetens, mot Donaldsons och Kymlickas teori om vilda djurs suveränitet, övertygande? Min tes är att kritiken är övertygande. Donaldson och Kymlicka verkar inte kunna svara på kritiken på ett tillfredställande sätt och samtidigt vara konsekventa mot sin teori. Det verkar som att de bedömer människan och djur olika, trots att deras teori gör anspråk på att inte göra detta.